Jessikas operation idag gick bra även om den tog lång tid.
Inga kirurgiska komplikationer, däremot en del som har med den underliggande sjukdomen att göra.
Allt är lugnt nu. Bara att vänta och se hur hon mår om några dagar.
/M (genom a)
27 februari, 2009
25 februari, 2009
Nervositet
Jag har flängt runt som en bäver idag. Fixat, donat, vad har jag glömt? Inte glömt? Flera saker har jag gjort två gånger, en del inte alls.
Till slut ringde jag väninnan. Hjäääälp.
Luuuugn. Och så kom hon med sportlovsfirande barn och fixade det som jag inte fick någon ordning på.
På eftermiddagen började jag må illa, och tankar om magsjuka, ingen operation, fyra månaders väntetid och näe, det här vill jag inte och vad gör jag nu?!
Vad var det? Klassisk nervositet för nu har precis allt gett sig.
Vad ska de göra? De ska ta bort min mjälte, en s k splenektomi. Det går att göra genom titthålskirurgi men inte i mitt fall av diverse anledningar. Den ska åtgärda de aningen bistra eftereffekterna av en sorts blodbrist som inte har varit så roliga.
Eftervården ska vara tio dagar, kanske två veckor. I mitt fall vet man aldrig, så som sagt, ta hand om er allihop!
Till slut ringde jag väninnan. Hjäääälp.
Luuuugn. Och så kom hon med sportlovsfirande barn och fixade det som jag inte fick någon ordning på.
På eftermiddagen började jag må illa, och tankar om magsjuka, ingen operation, fyra månaders väntetid och näe, det här vill jag inte och vad gör jag nu?!
Vad var det? Klassisk nervositet för nu har precis allt gett sig.
Vad ska de göra? De ska ta bort min mjälte, en s k splenektomi. Det går att göra genom titthålskirurgi men inte i mitt fall av diverse anledningar. Den ska åtgärda de aningen bistra eftereffekterna av en sorts blodbrist som inte har varit så roliga.
Eftervården ska vara tio dagar, kanske två veckor. I mitt fall vet man aldrig, så som sagt, ta hand om er allihop!
24 februari, 2009
Surprises
Beskedet idag var att jag ska opereras på fredag.
Jag läggs in på sjukhus på torsdag.
Jag tar med mig det mobila bredbandet så får vi se.
Till dess, ta hand om er.
Jag läggs in på sjukhus på torsdag.
Jag tar med mig det mobila bredbandet så får vi se.
Till dess, ta hand om er.
23 februari, 2009
Saltbrist
Jag har fått saltbrist igen.
När man får det vill kroppen reglera det där själv genom att generera ett enormt saltsug.
Receptet på lindrande åtgärder:
Ta jordnötter och blanda med pistaschenötter. Häll upp i skål. Smula över Väldigt Mycket maldonsalt. Ät.
Sedan blev det akutremiss, blodprover, mer medicin och så gick saltsuget över. Jag smakade på mitt "botemedel" igen. Det som var så utsökt för några dagar sedan är fullständigt oätligt.
När man får det vill kroppen reglera det där själv genom att generera ett enormt saltsug.
Receptet på lindrande åtgärder:
Ta jordnötter och blanda med pistaschenötter. Häll upp i skål. Smula över Väldigt Mycket maldonsalt. Ät.
Sedan blev det akutremiss, blodprover, mer medicin och så gick saltsuget över. Jag smakade på mitt "botemedel" igen. Det som var så utsökt för några dagar sedan är fullständigt oätligt.
The Travelling Bug
Jag vill ut och resa igen. Jag skulle vilja resa som jag gjorde förut, när jag verkade ha gjort det till ett livsprojekt att se varje del av jorden. Jag reste upp varje öre jag fick tag på. Hem och samla ihop pengar igen, så fort jag hade tillräckligt gav jag mig ut igen.
Asien var lättåtkomligt när jag bodde i Japan - av förklarliga skäl - så jag reste med och utan sällskap. Blev förälskad i Indonesiens pärlband av öar.
Jag kom sedan till en punkt där platser, länder, språk, mat, allt blandades samman till ett och samma. Varför resa när ingenting längre fångade en med några detaljer?
Och sedan så vet vi vad som hände, resande är inte riktigt praktiskt längre. Ändå HAR jag varit utomlands en gång och vet att jag dog ju inte. Jag behöver inte vara rädd, sjukvård finns överallt, och man kan hålla sig till huvudstäder.
Jag nämnde att jag ville resa för en vän som genast var med på noterna. Visst. Vart vill du åka?
Jag är erbjuden hela amerikanska ostkusten. Canada? Toronto? Vancouver?
Någon som har varit i Toronto eller Vancouver?
Asien var lättåtkomligt när jag bodde i Japan - av förklarliga skäl - så jag reste med och utan sällskap. Blev förälskad i Indonesiens pärlband av öar.
Jag kom sedan till en punkt där platser, länder, språk, mat, allt blandades samman till ett och samma. Varför resa när ingenting längre fångade en med några detaljer?
Och sedan så vet vi vad som hände, resande är inte riktigt praktiskt längre. Ändå HAR jag varit utomlands en gång och vet att jag dog ju inte. Jag behöver inte vara rädd, sjukvård finns överallt, och man kan hålla sig till huvudstäder.
Jag nämnde att jag ville resa för en vän som genast var med på noterna. Visst. Vart vill du åka?
Jag är erbjuden hela amerikanska ostkusten. Canada? Toronto? Vancouver?
Någon som har varit i Toronto eller Vancouver?
Lamor
Som i djuren.
K har tankar på en annan sorts framtid. Mitt förslag om lamor var kanske inte det mest genomtänkta, K vill inte ha lamor eller strutsar. Förståeligt.
Mina associationsbanor som är en smula underliga ledde dock till att jag nu vet en del om lamor.
Bild från Wikimedia Commons
22 februari, 2009
Mysterier
Den här artikeln är en bra påminnelse om det faktum att läkarvetenskapen vet inte allt, att det mesta är komplicerat och att det ibland inte finns någon förklaring att ge annat än att du är sjuk och vi vet faktiskt inte varför. För mig har det aldrig varit en konflikt, jag har aldrig förebrått någon annan än mig själv för att man inte har kunnat hitta någon lösning, eller förklaring till varför jag alls blev sjuk.
Ett tag var det rätt modernt med psykosomatik. Det man inte rent laboratoriemässigt kunde förklara berodde på en kombination av psyke och kropp. I sig inget iögonfallande när man tänker på att båda hänger ihop. Själv har min huvudvärk bedömts vara en kombination av många saker, en av dem var högt blodtryck, en annan stress. Fick man bort de två komponenterna, då minskade också huvudvärken.
Medicin och diagnoser är mer än House och ER någonsin kommer att vara, den mänskliga kroppen alltför komplicerad för att avklaras på en timme. Och ibland vet man inte.
Kvinnan i artikeln har, kanske, delar av en gen "utsuddade" och saknar därmed drygt 4000 dna-segment. Hade hon saknat hela eller delar av genen hade hon haft en alltid dödlig neurologisk sjukdom. Här vet man inte, man vet inte ens om utsuddningen, som inte är vad man i genetisk mening menar är en deletion (hel avsaknad), är förklaringen men förmodligen kanske eventuellt. Förklaringen kan finnas på gen- och/eller cellnivå.
Jag läser och tänker att kvinnan är ett år yngre än mig och att jag på ett underligt sätt är lycklig lottad. Mitt immunförsvar löpte amok men det fick sin förklaring tidigt. Behandlingen, ja det har ju funnits behandling.
En läkare fäller en kommentar som jag skriver ner. Jag är inte Summer Stiers men ändå.
“Patients can have as many diseases as they damn well please.”
Jo, jag har märkt det.
Ett tag var det rätt modernt med psykosomatik. Det man inte rent laboratoriemässigt kunde förklara berodde på en kombination av psyke och kropp. I sig inget iögonfallande när man tänker på att båda hänger ihop. Själv har min huvudvärk bedömts vara en kombination av många saker, en av dem var högt blodtryck, en annan stress. Fick man bort de två komponenterna, då minskade också huvudvärken.
Medicin och diagnoser är mer än House och ER någonsin kommer att vara, den mänskliga kroppen alltför komplicerad för att avklaras på en timme. Och ibland vet man inte.
Kvinnan i artikeln har, kanske, delar av en gen "utsuddade" och saknar därmed drygt 4000 dna-segment. Hade hon saknat hela eller delar av genen hade hon haft en alltid dödlig neurologisk sjukdom. Här vet man inte, man vet inte ens om utsuddningen, som inte är vad man i genetisk mening menar är en deletion (hel avsaknad), är förklaringen men förmodligen kanske eventuellt. Förklaringen kan finnas på gen- och/eller cellnivå.
Jag läser och tänker att kvinnan är ett år yngre än mig och att jag på ett underligt sätt är lycklig lottad. Mitt immunförsvar löpte amok men det fick sin förklaring tidigt. Behandlingen, ja det har ju funnits behandling.
En läkare fäller en kommentar som jag skriver ner. Jag är inte Summer Stiers men ändå.
“Patients can have as many diseases as they damn well please.”
Jo, jag har märkt det.
Konstfack igen
Konstfack har det som sagt inte så lätt.
De tycker att rektorn har vikt sig för det politiska trycket.
Fortfarande är det konstens främsta uppgift att stå i frontlinjen för samhällets försvar. Att genom att utmana konventioner och rådande uppfattningar så kan man bredda världsbilden, visa att etik och moral är formbart. Vi skyddas från oss själva, eller så utvecklas vi. Instantly typ.
Att ändamål helgar medlen och att avsikterna bara är goda.
När ändamål helgar medlen offras de oskyldigaste på vägen, även om Anna Odell hade varit man och krönts till den nya Janne Josefsson.
Dessutom är vägen till helvetet stenlagd med goda avsikter.
Konstfacks studenter får tänka efter innan de utmanar konventioner och tabun som ska leda till vår och samhällets utveckling, det senare får väl ses i ett längre perspektiv. Jag vill inte spela med i någon del av Konstfacks teater. Jag vill inte vara en del av en installation. Goda avsikter, offrad på vägen för den goda sakens skull, whatever. Vill studenterna på Konstfack utmana konventioner så får de gärna göra det men de får själva betala för slipningen av guillotinen. Och först till avrättning är konstnären själv. Och säga vad de vill om vad Odell utsatte sig för, så drog hon också med de som hade anledning att befinna sig på S:t Görans akutpsyk den där dagen, till skillnad från Odell. Akutpsyk är inte så kul, jag kan tänka mig att Anna Odell knappast gjorde det bättre.
Och en grej till. Studenter, elever, vad de nu vill kallas. Cry me a river.
De tycker att rektorn har vikt sig för det politiska trycket.
Fortfarande är det konstens främsta uppgift att stå i frontlinjen för samhällets försvar. Att genom att utmana konventioner och rådande uppfattningar så kan man bredda världsbilden, visa att etik och moral är formbart. Vi skyddas från oss själva, eller så utvecklas vi. Instantly typ.
Att ändamål helgar medlen och att avsikterna bara är goda.
När ändamål helgar medlen offras de oskyldigaste på vägen, även om Anna Odell hade varit man och krönts till den nya Janne Josefsson.
Dessutom är vägen till helvetet stenlagd med goda avsikter.
Konstfacks studenter får tänka efter innan de utmanar konventioner och tabun som ska leda till vår och samhällets utveckling, det senare får väl ses i ett längre perspektiv. Jag vill inte spela med i någon del av Konstfacks teater. Jag vill inte vara en del av en installation. Goda avsikter, offrad på vägen för den goda sakens skull, whatever. Vill studenterna på Konstfack utmana konventioner så får de gärna göra det men de får själva betala för slipningen av guillotinen. Och först till avrättning är konstnären själv. Och säga vad de vill om vad Odell utsatte sig för, så drog hon också med de som hade anledning att befinna sig på S:t Görans akutpsyk den där dagen, till skillnad från Odell. Akutpsyk är inte så kul, jag kan tänka mig att Anna Odell knappast gjorde det bättre.
Och en grej till. Studenter, elever, vad de nu vill kallas. Cry me a river.
21 februari, 2009
Enkelt
Fisk som snabbrätt.
Ta en firre, fryst eller färsk. Helst torsk som numera verkar vara tillåten att äta.
Två plastburkar creme fraiche, lätt eller vanlig.
1 - 2 msk hummerfond (bong)
Dill
Lite ost (kan uteslutas)
Tina fisken om den är fryst.
Häll ner creme fraiche i en lite vidare gryta. Blanda ner hummerfonden och dill.
Koka upp och lägg sedan ner fisken. Sjud lätt tills fisken är just genomkokt.
Salta och peppra. Servera med kokt potatis.
Kan också tillagas i ugn. Strö då över lite ost.
Kom på att min mamma gjorde den här enligt något recept i en Arla receptbroschyr när jag var yngre. Det var innan man upptäckte att jag var tämligen allergisk mot skaldjur.
Ta en firre, fryst eller färsk. Helst torsk som numera verkar vara tillåten att äta.
Två plastburkar creme fraiche, lätt eller vanlig.
1 - 2 msk hummerfond (bong)
Dill
Lite ost (kan uteslutas)
Tina fisken om den är fryst.
Häll ner creme fraiche i en lite vidare gryta. Blanda ner hummerfonden och dill.
Koka upp och lägg sedan ner fisken. Sjud lätt tills fisken är just genomkokt.
Salta och peppra. Servera med kokt potatis.
Kan också tillagas i ugn. Strö då över lite ost.
Kom på att min mamma gjorde den här enligt något recept i en Arla receptbroschyr när jag var yngre. Det var innan man upptäckte att jag var tämligen allergisk mot skaldjur.
20 februari, 2009
Marknadsekonomi
Nu är jag inte marknadsekonomins främsta företrädare, jag är inte företrädare för dess motsats heller men det finns anledningar till varför jag fullständigt körde på A-nivån i nationalekonomi. Att jag ens kom på att försöka läsa nationalekonomi förblir ett mysterium i sig. Av en termin i ämnet är det i stort bara en term som jag håller med om, resten lämnade hjärnan i samma sekund som jag stängde dörren till föreläsningssalen och åkte till Japan för första gången istället. Allt var dömt att misslyckas egentligen. Jag och nationalekonomin, not so much a match made in heaven.
Nu vill Saab bli räddade av den svenska staten. Eller ville i varje fall tills de lämnade in en ansökan om rekonstruktion, fast hoppet är väl det sista som lämnar människan och det inkluderar väl en företagsledning så de hoppas kanske fortfarande på ett gudomligt ingripande. Varför det är så viktigt för en del att ge en biltillverkare grönt kort övergår mitt förstånd. Varumärke, arbetstillfällen, särskilt det senare, visst.
Svenska staten, med näringsminister Maud Olofsson i spetsen är mindre roade. Men kommuner och landsting går med underskott och får inga extra pengar. Försäkringskassan gör bort sig och behöver en miljard extra för att alls gå runt. Myndigheter som tuggar på ramarna omorganiserar och driver igenom tankar om att omorganisation löser allt, så får man ner onödiga kostnader. Landsting och kommuner sparkar personal och jagar också effektivitet.
Om vi nu har marknadsekonomi och betalar höga skatter, då är det upp till GM och Saab att rädda Saab. Vill inte GM rädda Saab så är det inte upp till svenska staten att rädda Saab. Jag betalar gärna skatt, faktiskt, men jag betalar inte så gärna skatt för att svenska staten ska köpa en biltillverkare.
Först ska företag ha skattelättnader och subventioner och undantag från miljökrav men när åskan går, då ska man bli räddade av de skatter man själv inte ville betala.
Nu vill Saab bli räddade av den svenska staten. Eller ville i varje fall tills de lämnade in en ansökan om rekonstruktion, fast hoppet är väl det sista som lämnar människan och det inkluderar väl en företagsledning så de hoppas kanske fortfarande på ett gudomligt ingripande. Varför det är så viktigt för en del att ge en biltillverkare grönt kort övergår mitt förstånd. Varumärke, arbetstillfällen, särskilt det senare, visst.
Svenska staten, med näringsminister Maud Olofsson i spetsen är mindre roade. Men kommuner och landsting går med underskott och får inga extra pengar. Försäkringskassan gör bort sig och behöver en miljard extra för att alls gå runt. Myndigheter som tuggar på ramarna omorganiserar och driver igenom tankar om att omorganisation löser allt, så får man ner onödiga kostnader. Landsting och kommuner sparkar personal och jagar också effektivitet.
Om vi nu har marknadsekonomi och betalar höga skatter, då är det upp till GM och Saab att rädda Saab. Vill inte GM rädda Saab så är det inte upp till svenska staten att rädda Saab. Jag betalar gärna skatt, faktiskt, men jag betalar inte så gärna skatt för att svenska staten ska köpa en biltillverkare.
Först ska företag ha skattelättnader och subventioner och undantag från miljökrav men när åskan går, då ska man bli räddade av de skatter man själv inte ville betala.
19 februari, 2009
På förekommen anledning
Nej, man kan inte odla vanilj (vanilla planifolia) hemma genom att stoppa en vaniljstång i en kruka och vattna på den. Och nej, inte ens om man snittar upp den*. Förädlingsprocessen gör fröna sterila, och de flesta plantor till salu är för övrigt sterila i sig, de blommar aldrig. Och inte ens om du får en planta att blomma i Sverige så kan du vara säker på någon vanilj. Du måste ha rätt sorts pollen vid rätt tidpunkt.
Inte för att det är omöjligt att pyssla med vanilj (jag har en fin varigerad planta), men för hushållssyften är det en högst opålitlig självhushållning. Det blir inte billigare i vilket fall som helst med tanke på att du kan få vänta i några år på att få se en vaniljplanta blomma, om den blommar alls.
Skippa hemodlingen om du vill vara säker på att få bra vanilj och gå till affären. Köp organisk om du vill vara säker på säkra och bra odlingsförhållanden.
Vanilla planifolia är den enda orkidéen som kan användas som nyttoväxt.
*Detta apropå diskussion på amerikanskt trädgårdsforum.
Inte för att det är omöjligt att pyssla med vanilj (jag har en fin varigerad planta), men för hushållssyften är det en högst opålitlig självhushållning. Det blir inte billigare i vilket fall som helst med tanke på att du kan få vänta i några år på att få se en vaniljplanta blomma, om den blommar alls.
Skippa hemodlingen om du vill vara säker på att få bra vanilj och gå till affären. Köp organisk om du vill vara säker på säkra och bra odlingsförhållanden.
Vanilla planifolia är den enda orkidéen som kan användas som nyttoväxt.
*Detta apropå diskussion på amerikanskt trädgårdsforum.
Irrgångar i sjukhusvärlden
Vi kan börja med att konstatera att JAG inte har fått några journalhandlingar än.
Det hade däremot den nya läkaren som också är neuropsykiater så det var ju bra.
Journalhandlingarna är tydligen rätt motsägelsefulla i den biten att jag i december är snurrig nog för att inte kunna jobba. I mitten av januari sådär talar den dåvarande läkaren med Försäkringskassan och om hon drabbas av stora skälvan eller vad som nu händer men på sisådär sex veckor har jag gått från att inte kunna jobba alls till att kunna jobba tio timmar i veckan. Försäkringskassan verkar kunna sätta skräck i alla nuförtiden, men jag har sagt och kan fortsätta upprepa att försäkringskassans handlande när läkaren säger att jomen nu kan Jessika jobba tio timmar i veckan, hade JAG blivit informerad om att hon skulle säga det hade jag kunnat ge dem facit på vad som skulle hända. Och att det var det här som skulle hända. Att Försäkringskassan skulle komma och säga att jahapp då kör vi på det.
Läkare m.fl. ville ha möte med Försäkringskassan för att "fördjupa" förståelsen. Jamen åh.
Nu har ni ju sagt tio timmar, då finns det ju inget att snacka om, det är ju det som är hela grejen med Försäkringskassan, det är därför man ska uttrycka sig med konservatism, puckon!
Fast sen så var ju Försäkringskassan själva någotsånär vid sina sinnens fulla bruk så jag har ju inte behövt slå mig blodig heller.
Nu har jag en ny läkare i varje fall. Som undrande läste lite och sa att jaha, det här ser ju lite konstigt ut och nämen jaha och såhär kan vi ju inte ha det och så snabbt kan det ju inte svänga. Så tillbaka till originalplaneringen. Som den var i december och så skulle hon ringa och prata med den läkare som styr allt annat. Jag ska fortfarande samla in intyg men det här är ett bekymmer mindre.
Det hade däremot den nya läkaren som också är neuropsykiater så det var ju bra.
Journalhandlingarna är tydligen rätt motsägelsefulla i den biten att jag i december är snurrig nog för att inte kunna jobba. I mitten av januari sådär talar den dåvarande läkaren med Försäkringskassan och om hon drabbas av stora skälvan eller vad som nu händer men på sisådär sex veckor har jag gått från att inte kunna jobba alls till att kunna jobba tio timmar i veckan. Försäkringskassan verkar kunna sätta skräck i alla nuförtiden, men jag har sagt och kan fortsätta upprepa att försäkringskassans handlande när läkaren säger att jomen nu kan Jessika jobba tio timmar i veckan, hade JAG blivit informerad om att hon skulle säga det hade jag kunnat ge dem facit på vad som skulle hända. Och att det var det här som skulle hända. Att Försäkringskassan skulle komma och säga att jahapp då kör vi på det.
Läkare m.fl. ville ha möte med Försäkringskassan för att "fördjupa" förståelsen. Jamen åh.
Nu har ni ju sagt tio timmar, då finns det ju inget att snacka om, det är ju det som är hela grejen med Försäkringskassan, det är därför man ska uttrycka sig med konservatism, puckon!
Fast sen så var ju Försäkringskassan själva någotsånär vid sina sinnens fulla bruk så jag har ju inte behövt slå mig blodig heller.
Nu har jag en ny läkare i varje fall. Som undrande läste lite och sa att jaha, det här ser ju lite konstigt ut och nämen jaha och såhär kan vi ju inte ha det och så snabbt kan det ju inte svänga. Så tillbaka till originalplaneringen. Som den var i december och så skulle hon ringa och prata med den läkare som styr allt annat. Jag ska fortfarande samla in intyg men det här är ett bekymmer mindre.
18 februari, 2009
Saltbakad kyckling
Tillbaka till upptäckten att jag måste vara noga med att äta. Jag har visserligen tampats med övervikt i många år men sen gick jag ner trettio kilo bara sådär. Nu köpte jag nya byxor för några veckor sedan och de är för stora nu. Äta alltså. Man tycker att sånt borde gå av sig själv, att äta alltså, att det i sig är en drift som inte upphör. Men aptit kan försvinna och det är först efter några dagar som man vet att sakna den, några veckor senare förstår man att man måste äta ändå. Det är då man börjar läsa kokböcker istället för att lägga tid på att laga mat som man ändå inte kommer att äta. Frysen är fullstoppad med mat jag har lagat men ännu inte har hunnit äta upp.
Saltbakade kycklinglår med mangochutney
För två
4 kycklinglår
1 krm svartpeppar, nymald
3 dl grovt salt
4 färska timjankvistar
4 ” salviablad
4 ” vitlöksklyftor, hela, oskalade
Färdig mangochutney till servering
Gör så här
Sätt ugnen på 200°.
Peppra kycklingklubborna på båda sidor. Lägg dem med skinnsidan upp på ett lager grovt salt i en ugnssäker form. Lägg på timjankvistarna och salvia. Lägg vitlöksklyftorna bredvid. Stek i mitten av ugnen och låt stå 25 minuter eller tills kycklingen är klar.
Servera kycklingen med chutney och ris
Saltbakade kycklinglår med mangochutney
För två
4 kycklinglår
1 krm svartpeppar, nymald
3 dl grovt salt
4 färska timjankvistar
4 ” salviablad
4 ” vitlöksklyftor, hela, oskalade
Färdig mangochutney till servering
Gör så här
Sätt ugnen på 200°.
Peppra kycklingklubborna på båda sidor. Lägg dem med skinnsidan upp på ett lager grovt salt i en ugnssäker form. Lägg på timjankvistarna och salvia. Lägg vitlöksklyftorna bredvid. Stek i mitten av ugnen och låt stå 25 minuter eller tills kycklingen är klar.
Servera kycklingen med chutney och ris
17 februari, 2009
Nöjdhetsindex
Man skriver sällan om hur eller när man mår bra. Eller jag har inte varit vidare tydlig i hur och när jag mår rätt bra. Jag har mina garanter i vilka ord jag använder dock. Ganska bra, hyfsat, rätt bra. Jag skriver eller säger nästan aldrig att jag mår bra. Jag vet inte om jag gjorde det i början, när jag just hade blivit sjuk, att jag tog nedgångarna med ro och sedan tänkte att jomen nu är det lugnt igen. Kanske blir man försiktigare med åren i hur man uttrycker sig. Eller så är det så att jag mår ganska bra, hyfsat, rätt bra, okej. Det är inget dåligt omdöme. Det betyder att jag inte har vidare ont, att jag inte mår illa eller på något annat sätt inte vill äta, att det funkar med mediciner och att diverse värden är okej. Jag är inte heller överdrivet trött, allmänt less eller tjurig. Även om det senare just de senaste dagarna kan vara en definitionsfråga.
När man mår dåligt, då däremot går det inte förbi någon för då syns det, jag har sedan länge slutat dölja den biten. Den biten var jag mest angelägen om att dölja till skydd för omgivningen. Säkert för mig själv också.
Oprah Winfrey, som jag inte gillar, introducerade tacksamhetsdagboken. För varje dag skulle/ska man skriva fem saker som man är tacksam för. Det, ja, det kommer jag inte att göra.
Däremot kommer jag att påminna mig själv om att skriva nöjdhetsindex några gånger i veckan. Att jag är faktiskt nöjd med min tillvaro, och kan så vara också när det krånglar, när jag får veta om taffliga provresultat. Det har tagit mig lång tid att komma hit, och mina utbrott av ursinne över livets allmänna jävlighet lär inte vara över, de kommer nog aldrig att försvinna, men det finns ändå en plattform. Här är vi. Jag blir aldrig frisk igen. Tack och lov för modern medicinsk forskning och särskilt nu immunsuppressiv medicin. Förra året var det fem år sedan jag blev sjuk. I år är det alltså sex år. Det biter lite extra för det var i mars så såhär dags på året minns jag lite för mycket om hur det var. Men mina minnen av hur det var att vara frisk håller på att blekna. Trodde inte att det skulle hände, men så trodde jag inte att jag skulle bli sjuk heller. Min bild av hur man mår som "frisk" är säkert förvanskad vid det här laget, inte för att min bild av "friska" människor är att de är osårbara eller har det roligare än vad jag har det men livet var enklare som frisk än det är nu. Och det ska påtalas och förtydligas att jag inte är arg på någon specifik person för att det blev som det blev, eller att jag använder ordet "frisk" som en svordom eller för att peka ut något som abnormt. Jag vet bara inte hur annars man kan uttrycka sig.
Det enda jag blir arg på är snabba lösningar. Friska människor som knappt varit förkylda som vill bota. Goda avsikter visst. Men när man har gått igenom allt det man har gått igenom och får sedan förslaget att du, vitaminer i högdos, det skulle fixa ALLA dina problem!
Jomenvisstserru.
Jag inför mitt eget nöjdhetsindex. Inte för att tortera någon men för att ge en, förhoppningsvis, rättvis bild av att allt inte är sjukdom, må dåligt och skräpigt. Jag springer inte hos läkare jämt, jag är som sagt mer nöjd än vad jag inte är det.
Just nu är nöjdhetsindex en 8 av 10.
När man mår dåligt, då däremot går det inte förbi någon för då syns det, jag har sedan länge slutat dölja den biten. Den biten var jag mest angelägen om att dölja till skydd för omgivningen. Säkert för mig själv också.
Oprah Winfrey, som jag inte gillar, introducerade tacksamhetsdagboken. För varje dag skulle/ska man skriva fem saker som man är tacksam för. Det, ja, det kommer jag inte att göra.
Däremot kommer jag att påminna mig själv om att skriva nöjdhetsindex några gånger i veckan. Att jag är faktiskt nöjd med min tillvaro, och kan så vara också när det krånglar, när jag får veta om taffliga provresultat. Det har tagit mig lång tid att komma hit, och mina utbrott av ursinne över livets allmänna jävlighet lär inte vara över, de kommer nog aldrig att försvinna, men det finns ändå en plattform. Här är vi. Jag blir aldrig frisk igen. Tack och lov för modern medicinsk forskning och särskilt nu immunsuppressiv medicin. Förra året var det fem år sedan jag blev sjuk. I år är det alltså sex år. Det biter lite extra för det var i mars så såhär dags på året minns jag lite för mycket om hur det var. Men mina minnen av hur det var att vara frisk håller på att blekna. Trodde inte att det skulle hände, men så trodde jag inte att jag skulle bli sjuk heller. Min bild av hur man mår som "frisk" är säkert förvanskad vid det här laget, inte för att min bild av "friska" människor är att de är osårbara eller har det roligare än vad jag har det men livet var enklare som frisk än det är nu. Och det ska påtalas och förtydligas att jag inte är arg på någon specifik person för att det blev som det blev, eller att jag använder ordet "frisk" som en svordom eller för att peka ut något som abnormt. Jag vet bara inte hur annars man kan uttrycka sig.
Det enda jag blir arg på är snabba lösningar. Friska människor som knappt varit förkylda som vill bota. Goda avsikter visst. Men när man har gått igenom allt det man har gått igenom och får sedan förslaget att du, vitaminer i högdos, det skulle fixa ALLA dina problem!
Jomenvisstserru.
Jag inför mitt eget nöjdhetsindex. Inte för att tortera någon men för att ge en, förhoppningsvis, rättvis bild av att allt inte är sjukdom, må dåligt och skräpigt. Jag springer inte hos läkare jämt, jag är som sagt mer nöjd än vad jag inte är det.
Just nu är nöjdhetsindex en 8 av 10.
Blomkålsgratäng
Just för tillfället har jag fått smak för blomkål.
Blomkålsgratäng
För fyra
1 stort blomkålshuvud
2 msk smör
3 msk vetemjöl
2 dl av blomkålens spad
1 äggula
2 dl grädde
1 dl riven ost (jag utesluter, gillar inte ostsås annat än i undantagsfall)
riven muskot, salt, peppar
Dela upp blomkålshuvudet i större buketter och ansa den. Koka den nästan färdig i lättsaltat vatten och tag upp den. Fräs mjöl och matfett i en kastrull, späd med blomkålsspadet och grädden. Vispa tills såsen blir slät och ta av från värmen. Rör ner (då ner osten och) äggulan, rör ordentligt så att äggulan inte stelnar. Krydda och smaka av. Lägg blomkålen i ugnssäker form, slå över såsen och (riv ytterligare lite ost över ytan). Lägg på ett par små smörklickar och grädda i 225 grader tills den har fått en aning färg på ytan.
Man kan hacka upp skinka och lägga ner den blomkålsgratängen så har man en hel måltid i ett.
Blomkålsgratäng
För fyra
1 stort blomkålshuvud
2 msk smör
3 msk vetemjöl
2 dl av blomkålens spad
1 äggula
2 dl grädde
1 dl riven ost (jag utesluter, gillar inte ostsås annat än i undantagsfall)
riven muskot, salt, peppar
Dela upp blomkålshuvudet i större buketter och ansa den. Koka den nästan färdig i lättsaltat vatten och tag upp den. Fräs mjöl och matfett i en kastrull, späd med blomkålsspadet och grädden. Vispa tills såsen blir slät och ta av från värmen. Rör ner (då ner osten och) äggulan, rör ordentligt så att äggulan inte stelnar. Krydda och smaka av. Lägg blomkålen i ugnssäker form, slå över såsen och (riv ytterligare lite ost över ytan). Lägg på ett par små smörklickar och grädda i 225 grader tills den har fått en aning färg på ytan.
Man kan hacka upp skinka och lägga ner den blomkålsgratängen så har man en hel måltid i ett.
16 februari, 2009
Continued 2
Försäkringskassan godtar inte en läkares bedömning av min arbetsförmåga utan vill ha intyg från hela mitt lilla "följe", det är typ 7 8 läkare utspridda lite här och var innan de vill/kan besluta om jag kan antas till ett arbetsträningsprojekt. Och förmodligen blir det inget av det, endokrinologen uttryckte starka tvivel när jag pratade med honom om man från december till januari kan svänga från inget alls till tio timmar i veckan och det utan att prata med honom.
Tack gode gud för att jag har sjukersättning snarare än är sjukskriven.
Livet är aldrig tråkigt, det kan man åtminstone konstatera, snarare rätt roande i sitt nuvarande skick.
Nöjdhetsindex från tidigare idag består.
Tack gode gud för att jag har sjukersättning snarare än är sjukskriven.
Livet är aldrig tråkigt, det kan man åtminstone konstatera, snarare rätt roande i sitt nuvarande skick.
Nöjdhetsindex från tidigare idag består.
Arg? Inte så mycket egentligen
Det kanske har verkat som om jag har varit arg på allt och alla men jag är mest sur på att den här specifika vårdmottagningen inte har kunnat samla ihop alla flaskorna i läskbacken.
I övrigt är jag nöjd, ett tillstånd jag tror att jag talar en aning för sällan om. Ingenting gör så värst ont, jag darrar som ett proverbialt asplöv men det är astmamedicinen som talar. Jag pular lite, läser en bok, lagar mat och lyssnar på podden under tiden. Helt okej faktiskt, på nöjdhetsindex är det nog en 8 av 10.
I övrigt är jag nöjd, ett tillstånd jag tror att jag talar en aning för sällan om. Ingenting gör så värst ont, jag darrar som ett proverbialt asplöv men det är astmamedicinen som talar. Jag pular lite, läser en bok, lagar mat och lyssnar på podden under tiden. Helt okej faktiskt, på nöjdhetsindex är det nog en 8 av 10.
Continued
Om jag trodde att vårdmojset var uppklarat så trodde jag fel.
Samtalsmänniskan ringde och var upprörd över att jag har begärt och fått ut journalhandlingar till MIG själv, snarare än att vänta på att gå igenom dom. "Det är så vi brukar göra."
Jo, men det gör det inte mer lagligt.
Du verkar ta det här väldigt personligt säger jag.
Nej säger hon. Du verkar vara besviken och ta ut det på vem som helst.
Nu har jag uttryckt rätt mycket klagomål på senaste tiden över sakernas begivenhet på den här mottagningen, särskilt med en vård som inte funkar som den ska, som man har planerat sagt whatever. Jag trodde aldrig att det skulle utvecklas till det här. Ja, jag är besviken eller främst är jag rätt jävla förbannad men varför antar du att min besvikelse går ut över dig? Jag har aldrig sagt att det är hon som representerar hela psykiatrin och att det är henne jag ska slå på. Däremot hade jag faktiskt förväntat mig att hon skulle stå en aning mer på min sida än vad jag har upplevt det senaste halvåret. Om hon försvarar hur mottagningen funkar, må så vara med tillägget att det är så här det funkar inom vården d v s inte så bra, så lär hon mötas av irritation, särskilt när det är jag som blir stående med konsekvenserna. Det är jag som får hantera vad som händer och det har väl varit så att, mer och mer, ta hand om dig själv. Och försvarar man det, då lär man mötas av en irriterad patient, varför är det så svårt att förstå?
Fast hon tog ju det inte personligen.
Samtalsmänniskan ringde och var upprörd över att jag har begärt och fått ut journalhandlingar till MIG själv, snarare än att vänta på att gå igenom dom. "Det är så vi brukar göra."
Jo, men det gör det inte mer lagligt.
Du verkar ta det här väldigt personligt säger jag.
Nej säger hon. Du verkar vara besviken och ta ut det på vem som helst.
Nu har jag uttryckt rätt mycket klagomål på senaste tiden över sakernas begivenhet på den här mottagningen, särskilt med en vård som inte funkar som den ska, som man har planerat sagt whatever. Jag trodde aldrig att det skulle utvecklas till det här. Ja, jag är besviken eller främst är jag rätt jävla förbannad men varför antar du att min besvikelse går ut över dig? Jag har aldrig sagt att det är hon som representerar hela psykiatrin och att det är henne jag ska slå på. Däremot hade jag faktiskt förväntat mig att hon skulle stå en aning mer på min sida än vad jag har upplevt det senaste halvåret. Om hon försvarar hur mottagningen funkar, må så vara med tillägget att det är så här det funkar inom vården d v s inte så bra, så lär hon mötas av irritation, särskilt när det är jag som blir stående med konsekvenserna. Det är jag som får hantera vad som händer och det har väl varit så att, mer och mer, ta hand om dig själv. Och försvarar man det, då lär man mötas av en irriterad patient, varför är det så svårt att förstå?
Fast hon tog ju det inte personligen.
Blomdöd
För de som tror att jag är världens mest skickliga blommänniska så kan jag meddela att fyra orkidéer har dött den senaste tiden. En av röta, resten verkar ha dött av ren och skär leda.
15 februari, 2009
Alla hjärtans dag
Det var visserligen igår men i varje fall. Hjärta. På japanska.
心 (こころ, alfabetisk stavning) ; det känslomässiga hjärtat (kokoro)
心臓 (しんぞう) hjärtat, som i det som slår (shinzô)
心 (こころ, alfabetisk stavning) ; det känslomässiga hjärtat (kokoro)
心臓 (しんぞう) hjärtat, som i det som slår (shinzô)
Minnen i bokform
Inte mina minnen utan Joan Didions i A Year of Magical Thinking.
När jag nu inte kan peka på varför jag hade så svårt för Heberleins bok, så kan jag peka på varför jag gillade Joan Didion. Det är för det första inte samma sorts bok, på så vis är det kanske orättvist att jämföra dem men det är inte jämförelse jag är ute efter så mycket som hur man förhåller sig till världen.
Joan Didions make sedan fyrtio år, John Dunne, faller, bokstavligen, ihop död vid middagsbordet en sen kväll. Deras vuxna dotter ligger svårt sjuk på en intensivvårdsavdelning, de har just kommit hem efter ett besök på sjukhus. Trots intensiva räddningsförsök finns inget mer att göra. John Dunne är död.
Och där börjar Joan Didions resa genom ett års sorgearbete. Året är upphackat på ett sätt som jag förstår bättre än Heberlein och ändå borde jag stå Heberlein närmare. I upphackat menar jag att hon tar om, börjar på nytt, tar om igen. Som man gör vid sorg. Det är inte ett ständigt återupprepande, absolut inte så att man hör samma sak om och om igen. Eller kanske gör man det men i en annan form. "Life changes fast. Life changes in an instant. You sit down to dinner and life as you know it ends."
Didion upptäcker saker om sig själv, om sitt äktenskap. Den är nära men har samtidigt en känsla av integritet. Hon skriver om sig själv, om sin make, utifrån sitt perspektiv och om minnen, upplevelser. Vad vet man egentligen? Vad förstår man? Vad minns man? Hur minns man, är vad man minns egentligen vad som har hänt? Hon undviker platser där hon har minnen starkt förknippade med sin make. Hon skriver om själv-ömkan, hur hon försöker att hålla sig flytande genom att tänka sig att hon har haft tur hela sitt liv, nu kommer livsandelen av otur.
Didion arbetade nära med sin make under hela deras äktenskap. De redigerade varandras texter, var gifta såväl yrkesmässigt som själsligt, inte utan sin(a) andelar bekymmer.
"Do you always have to be right? He had said that.
Is it impossible for you to consider the possibility that you might be wrong?"
Hon jämför året som går med föregående år. När John levde. När det närmar sig årsdagen för hans död blir minnena mer akuta. Timmar räknas ner. Sedan kommer något av en lösning, eller i varje fall en insikt, några dagar senare. Vid den här tiden förra året var John Dunne död. Det fanns inget att minnas vad de hade gjort tillsammans föregående år.
Det märks säkert att jag är förtjust i den här boken. Det är inte en handbok i hur man genomlever sorg. Det är att man gör det. På något sätt. Hur det nu går, ett år två år. Vad gör man med minnena? Men att processen att bearbeta sorg inte är konkret, utan mycket abstrakt. Didion beskriver sin värld som upp och nervänd. Sånär bokstavligen. Det var inte meningen att det skulle bli så. Du har inget val är bland det sista hon säger till sin make.
Hon beskriver sökandet efter omen, tecken, vad och hur skulle jag ha märkt? Tiden.
Och jag kan på något sätt identifiera mig mer med den här boken än vad jag någonsin kommer att kunna med Heberlein. Kanske är det för att Heberlein är så inställd på döden. I den här boken är det snarare så att livet fortsätter, oavsett om man vill eller inte. Det blev inte som man hade tänkt sig. Så mycket blir inte som man har tänkt sig. Man tänker sig att det liv man har ska fortsätta.
Två böcker om hur och vad man gör när saker inte blir som man har tänkt sig. Omorienteringen, den dolda ilskan. Jag kämpar tidvis med ilska. Ursinne till och med. Det kan inte ha varit meningen allt det här. Och mening, saker händer utan mening. Bara meningslöst.
Heberlein ligger mig närmare i ålder, ajg har varit såväl deprimerad som haft ångest. Jag har inte drabbats av djup sorg annat än på nära avstånd, må så vara att det var som om jag själv miste något fundamentalt. Ändå är det Didion som skulle ingå i den kappsäck böcker jag skulle ta med mig på semester om jag var tvungen att välja mycket noga.
När jag nu inte kan peka på varför jag hade så svårt för Heberleins bok, så kan jag peka på varför jag gillade Joan Didion. Det är för det första inte samma sorts bok, på så vis är det kanske orättvist att jämföra dem men det är inte jämförelse jag är ute efter så mycket som hur man förhåller sig till världen.
Joan Didions make sedan fyrtio år, John Dunne, faller, bokstavligen, ihop död vid middagsbordet en sen kväll. Deras vuxna dotter ligger svårt sjuk på en intensivvårdsavdelning, de har just kommit hem efter ett besök på sjukhus. Trots intensiva räddningsförsök finns inget mer att göra. John Dunne är död.
Och där börjar Joan Didions resa genom ett års sorgearbete. Året är upphackat på ett sätt som jag förstår bättre än Heberlein och ändå borde jag stå Heberlein närmare. I upphackat menar jag att hon tar om, börjar på nytt, tar om igen. Som man gör vid sorg. Det är inte ett ständigt återupprepande, absolut inte så att man hör samma sak om och om igen. Eller kanske gör man det men i en annan form. "Life changes fast. Life changes in an instant. You sit down to dinner and life as you know it ends."
Didion upptäcker saker om sig själv, om sitt äktenskap. Den är nära men har samtidigt en känsla av integritet. Hon skriver om sig själv, om sin make, utifrån sitt perspektiv och om minnen, upplevelser. Vad vet man egentligen? Vad förstår man? Vad minns man? Hur minns man, är vad man minns egentligen vad som har hänt? Hon undviker platser där hon har minnen starkt förknippade med sin make. Hon skriver om själv-ömkan, hur hon försöker att hålla sig flytande genom att tänka sig att hon har haft tur hela sitt liv, nu kommer livsandelen av otur.
Didion arbetade nära med sin make under hela deras äktenskap. De redigerade varandras texter, var gifta såväl yrkesmässigt som själsligt, inte utan sin(a) andelar bekymmer.
"Do you always have to be right? He had said that.
Is it impossible for you to consider the possibility that you might be wrong?"
Hon jämför året som går med föregående år. När John levde. När det närmar sig årsdagen för hans död blir minnena mer akuta. Timmar räknas ner. Sedan kommer något av en lösning, eller i varje fall en insikt, några dagar senare. Vid den här tiden förra året var John Dunne död. Det fanns inget att minnas vad de hade gjort tillsammans föregående år.
Det märks säkert att jag är förtjust i den här boken. Det är inte en handbok i hur man genomlever sorg. Det är att man gör det. På något sätt. Hur det nu går, ett år två år. Vad gör man med minnena? Men att processen att bearbeta sorg inte är konkret, utan mycket abstrakt. Didion beskriver sin värld som upp och nervänd. Sånär bokstavligen. Det var inte meningen att det skulle bli så. Du har inget val är bland det sista hon säger till sin make.
Hon beskriver sökandet efter omen, tecken, vad och hur skulle jag ha märkt? Tiden.
Och jag kan på något sätt identifiera mig mer med den här boken än vad jag någonsin kommer att kunna med Heberlein. Kanske är det för att Heberlein är så inställd på döden. I den här boken är det snarare så att livet fortsätter, oavsett om man vill eller inte. Det blev inte som man hade tänkt sig. Så mycket blir inte som man har tänkt sig. Man tänker sig att det liv man har ska fortsätta.
Två böcker om hur och vad man gör när saker inte blir som man har tänkt sig. Omorienteringen, den dolda ilskan. Jag kämpar tidvis med ilska. Ursinne till och med. Det kan inte ha varit meningen allt det här. Och mening, saker händer utan mening. Bara meningslöst.
Heberlein ligger mig närmare i ålder, ajg har varit såväl deprimerad som haft ångest. Jag har inte drabbats av djup sorg annat än på nära avstånd, må så vara att det var som om jag själv miste något fundamentalt. Ändå är det Didion som skulle ingå i den kappsäck böcker jag skulle ta med mig på semester om jag var tvungen att välja mycket noga.
Teknisk support, var god dröj
Jag skaffade ett nytt mobilt bredband. Den jävla skiten slår dock ut hela wi-fi som jag har hemma, en Airport Express. Airport Express funkar utmärkt hemma men den här kopplade in sig via Ethernet och tog över precis allt. Var tvungen att återinstallera Airport Express och den vill fortfarande ha lösenord med jämna mellanrum.
Eftersom jag har tänkt mig att ha mobilt bredband för när jag är ute och flaxar av en eller annan anledning så är det ju olyckligt om jag hela tiden får drabbas av ursinnesutbrott när jag kommer hem för att få ordning på alltsammans så att Airport Express har företräde, eller snarare det är den som ska funka då, inte det mobila bredbandet. Det mobila bredbandet har f ö sämre täckning än Airporten och detta trots att det sitter en mobilmast på ett förrådshus femtio meter härifrån.
Teknisk support kunde inte hjälpa till annat med att få in bredbandet men när airporten konkade så var de helt eum, que?
Eftersom jag har tänkt mig att ha mobilt bredband för när jag är ute och flaxar av en eller annan anledning så är det ju olyckligt om jag hela tiden får drabbas av ursinnesutbrott när jag kommer hem för att få ordning på alltsammans så att Airport Express har företräde, eller snarare det är den som ska funka då, inte det mobila bredbandet. Det mobila bredbandet har f ö sämre täckning än Airporten och detta trots att det sitter en mobilmast på ett förrådshus femtio meter härifrån.
Teknisk support kunde inte hjälpa till annat med att få in bredbandet men när airporten konkade så var de helt eum, que?
14 februari, 2009
När livet gör ont
Jag läser Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Och kan inte bestämma mig vad jag tycker.
Jag har varit deprimerad, jag har varit lätt manisk, det man på läkarspråk kallar hypomani. Under alla omständigheter är min biokemi så upp- och inkrånglad att det förmodligen beror på att ingenting helt enkelt funkar. Det tillstånd med depression och en lätt eufori, det beror på brister av vissa substanser i hjärnan. De har kunnat ersatt dem riktigt bra. Därmed inte sagt att jag inte blir nedstämd ibland. De rent euforiska perioderna har försvunnit sedan flera års tid.
Heberlein har bipolär sjukdom typ 2. Det var tidigare manodepressiv sjukdom. Bipolär sjd typ 2 är mer depression, viss (hypo)mani. Drabbar mest kvinnor och är svårdiagnostiserad. Hade jag inte haft alla andra diagnoser, hade man inte kommit med en diagnos innan allt annat, så hade jag själv förmodligen fått samma diagnos. Det här är varför jag ska ha en neuropsykiater. En som känner till problemen mellan ev. neurologisk sjukdom och psykiatriska problem. Jag blev deprimerad efter diagnosen, reaktiv depression sa dom. Ingen tyckte att det var konstigt bortsett från jag då. Men jag var så arg på allt och alla då. Jag vill ha en förklaring. Jag a-v-k-r-ä-v-d-e dem på en förklaring. Alltså, något måste jag ju ha gjort för att det ena organet efter det andra nu bara slutade funka. Vad hade jag gjort? VAD? Det tog ett halvår av ständigt upprepande att jag inte hade gjort något för att bli sjuk, att det är sånt som bara händer, förrän jag hörde vad de sa.
Heberlein skriver detaljerat, initierat, språket kan man inte klaga på. Den är upplagd i kapitel. Många kopplingar till litteratur, hon ser rent akademiskt på sin sjukdom, på sina egna planer och rena försök att ta livet av sig. Allt detta liv, allt det hon kallar banalt liv. Att behöva leva, men samtidigt inte vilja dö. Var och varannan sida tänker jag att jamen, lägg av nu. Sedan gå till rätt läkare och få rätt medicin. Och för det tredje, tänk på dig själv, gör upp med den egna skulden. Heberlein har skrivit flera böcker och doktorerat i ämnet skuld, blivit teologie doktor. Med världsliga mått mätt har hon lyckats.
Jag har själv aldrig mått så dåligt att jag har övervägt självmord. Jag har haft svår ångest, svår ångest innebär är svårbeskrivlig smärta som få som inte har haft det själv kan förstå. Den ångesten kan jag förstå driver människor att göra sig själva illa rent kroppsligen för att få ett kroppsligt utlopp för smärtan. Men det blir lätt ett beroende.
Kan man skuldbelägga den som inte vill leva? Jag vet inte hur många gånger folk tyckte att jag kunde skärpa mig under tiden jag var deprimerad utan att de visste att det inte går.
Jag brottas med frågan allteftersom jag läser. När jag läser om uppgjorda konkreta planer, om betraktelser om tillvaron, om varför självmord är en utväg, hur författare har tänkt sig det så, samma författare som sedan har begått självmord.
Det är då jag börjar bli ordentligt irriterad. Som om det är så enkelt. Livet och döden. Särskilt livet. Samtidigt har jag varit deprimerad, jag satt och var med om hur mörkret sänkte sig över tillvaron som en våt filt och hur den stängde av precis alla känslor. Jag kände ingenting, jag var inte arg, inte glad, inte ens ledsen. Jag var... ingenting. Det var ett underligt tillstånd att befinna sig i. Jag vet inte hur eller ens när jag kom ur det. Senare har jag fått det berättat för mig att det där tillståndet av att inte känna något alls, det är själens eget bedövningsmedel, man orkar helt enkelt inte känna mer. Men ändå, trots dessa erfarenheter så blir jag ändå utmanad. Min tankevärld blir utmanad. När anhöriga har blivit informerade, när jag senast var som allra sjukast, att nu hänger det på om Jessika vill leva eller inte. Och jag själv, jag upplevde det som att jag sjönk allt djupare ner i ett mycket behagligt mörker. Och oavsett hur det här kommer att gå med sjukdom till höger och vänster så gäller det att leva så mycket som möjligt tills det ja, tar slut av sig själv.
Kanske är det därför Heberleins bok irriterar mig så mycket. Någon vill göra av med sitt liv samtidigt som jag och så många andra gör allt vad vi kan för att hålla oss vid liv. Mediciner, böner, hopp om att forskningen ska komma ikapp i tid, medan hopp om förbättring eller t o m bot finns. Innan det oundvikliga men icke önskvärda slutet i förtid kommer.
Men det är inget fel med Heberleins bok rent skriftmässigt. Välskriven, detaljrik, redogör konkret för varför. Och kanske är det den biten, det där konkreta att det här gör att...
Jo, ödets lotter fördelas olika... Vissa har tur, andra inte. Kanske ska Heberlein inkorporeras i samma "fålla" som jag själv. Hon är säkert periodvis lika sjuk som jag är periodvis. Där man kämpar men ändå inte orkar, där man väntar på en bot, lindring, förhoppning om hjälp där det är livet snarare än muskler, leder, hjärtrytm, hepatit som påverkar kroppen, ska göra mindre ont, åtminstone sluta att konstant värka. Vad man lär sig leva med och inte. Konstant värk lever man inte med bara sådär, det finns människor som sägs ha tagit livet av sig p g a det.
Men jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Vad jag vet är att Ann Heberleins liv präglas av en smärta som jag inte känner igen. Jag borde inte vara den som dömer men det irriterar mig faktiskt en aning att hon så konkret beskriver att hon inte vill leva, inte dö, bara inte leva, samtidigt som jag vet hur många som skulle ge en dag till för ett normalt liv innan en handikappande sjukdom tar över helt, som väntar i transplantationsköer, som hoppas, ber, snälla. Innan man går från medvetande in i mörkret.
Och kan inte bestämma mig vad jag tycker.
Jag har varit deprimerad, jag har varit lätt manisk, det man på läkarspråk kallar hypomani. Under alla omständigheter är min biokemi så upp- och inkrånglad att det förmodligen beror på att ingenting helt enkelt funkar. Det tillstånd med depression och en lätt eufori, det beror på brister av vissa substanser i hjärnan. De har kunnat ersatt dem riktigt bra. Därmed inte sagt att jag inte blir nedstämd ibland. De rent euforiska perioderna har försvunnit sedan flera års tid.
Heberlein har bipolär sjukdom typ 2. Det var tidigare manodepressiv sjukdom. Bipolär sjd typ 2 är mer depression, viss (hypo)mani. Drabbar mest kvinnor och är svårdiagnostiserad. Hade jag inte haft alla andra diagnoser, hade man inte kommit med en diagnos innan allt annat, så hade jag själv förmodligen fått samma diagnos. Det här är varför jag ska ha en neuropsykiater. En som känner till problemen mellan ev. neurologisk sjukdom och psykiatriska problem. Jag blev deprimerad efter diagnosen, reaktiv depression sa dom. Ingen tyckte att det var konstigt bortsett från jag då. Men jag var så arg på allt och alla då. Jag vill ha en förklaring. Jag a-v-k-r-ä-v-d-e dem på en förklaring. Alltså, något måste jag ju ha gjort för att det ena organet efter det andra nu bara slutade funka. Vad hade jag gjort? VAD? Det tog ett halvår av ständigt upprepande att jag inte hade gjort något för att bli sjuk, att det är sånt som bara händer, förrän jag hörde vad de sa.
Heberlein skriver detaljerat, initierat, språket kan man inte klaga på. Den är upplagd i kapitel. Många kopplingar till litteratur, hon ser rent akademiskt på sin sjukdom, på sina egna planer och rena försök att ta livet av sig. Allt detta liv, allt det hon kallar banalt liv. Att behöva leva, men samtidigt inte vilja dö. Var och varannan sida tänker jag att jamen, lägg av nu. Sedan gå till rätt läkare och få rätt medicin. Och för det tredje, tänk på dig själv, gör upp med den egna skulden. Heberlein har skrivit flera böcker och doktorerat i ämnet skuld, blivit teologie doktor. Med världsliga mått mätt har hon lyckats.
Jag har själv aldrig mått så dåligt att jag har övervägt självmord. Jag har haft svår ångest, svår ångest innebär är svårbeskrivlig smärta som få som inte har haft det själv kan förstå. Den ångesten kan jag förstå driver människor att göra sig själva illa rent kroppsligen för att få ett kroppsligt utlopp för smärtan. Men det blir lätt ett beroende.
Kan man skuldbelägga den som inte vill leva? Jag vet inte hur många gånger folk tyckte att jag kunde skärpa mig under tiden jag var deprimerad utan att de visste att det inte går.
Jag brottas med frågan allteftersom jag läser. När jag läser om uppgjorda konkreta planer, om betraktelser om tillvaron, om varför självmord är en utväg, hur författare har tänkt sig det så, samma författare som sedan har begått självmord.
Det är då jag börjar bli ordentligt irriterad. Som om det är så enkelt. Livet och döden. Särskilt livet. Samtidigt har jag varit deprimerad, jag satt och var med om hur mörkret sänkte sig över tillvaron som en våt filt och hur den stängde av precis alla känslor. Jag kände ingenting, jag var inte arg, inte glad, inte ens ledsen. Jag var... ingenting. Det var ett underligt tillstånd att befinna sig i. Jag vet inte hur eller ens när jag kom ur det. Senare har jag fått det berättat för mig att det där tillståndet av att inte känna något alls, det är själens eget bedövningsmedel, man orkar helt enkelt inte känna mer. Men ändå, trots dessa erfarenheter så blir jag ändå utmanad. Min tankevärld blir utmanad. När anhöriga har blivit informerade, när jag senast var som allra sjukast, att nu hänger det på om Jessika vill leva eller inte. Och jag själv, jag upplevde det som att jag sjönk allt djupare ner i ett mycket behagligt mörker. Och oavsett hur det här kommer att gå med sjukdom till höger och vänster så gäller det att leva så mycket som möjligt tills det ja, tar slut av sig själv.
Kanske är det därför Heberleins bok irriterar mig så mycket. Någon vill göra av med sitt liv samtidigt som jag och så många andra gör allt vad vi kan för att hålla oss vid liv. Mediciner, böner, hopp om att forskningen ska komma ikapp i tid, medan hopp om förbättring eller t o m bot finns. Innan det oundvikliga men icke önskvärda slutet i förtid kommer.
Men det är inget fel med Heberleins bok rent skriftmässigt. Välskriven, detaljrik, redogör konkret för varför. Och kanske är det den biten, det där konkreta att det här gör att...
Jo, ödets lotter fördelas olika... Vissa har tur, andra inte. Kanske ska Heberlein inkorporeras i samma "fålla" som jag själv. Hon är säkert periodvis lika sjuk som jag är periodvis. Där man kämpar men ändå inte orkar, där man väntar på en bot, lindring, förhoppning om hjälp där det är livet snarare än muskler, leder, hjärtrytm, hepatit som påverkar kroppen, ska göra mindre ont, åtminstone sluta att konstant värka. Vad man lär sig leva med och inte. Konstant värk lever man inte med bara sådär, det finns människor som sägs ha tagit livet av sig p g a det.
Men jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Vad jag vet är att Ann Heberleins liv präglas av en smärta som jag inte känner igen. Jag borde inte vara den som dömer men det irriterar mig faktiskt en aning att hon så konkret beskriver att hon inte vill leva, inte dö, bara inte leva, samtidigt som jag vet hur många som skulle ge en dag till för ett normalt liv innan en handikappande sjukdom tar över helt, som väntar i transplantationsköer, som hoppas, ber, snälla. Innan man går från medvetande in i mörkret.
13 februari, 2009
Daikon no nukazuke
Nuka är en japansk ingrediens som man använder för att göra syrade japanska grönsaker, s.k., tsukemono. Nu är det inte enda sättet att göra tsukemono, man kan göra som en vanlig inläggning också med risvinäger och kryddor men det är den mest traditionella metoden.
Nu är jag inte den bästa på just syrning och hur enkelt man säger att det ska vara så misslyckas jag alltid med surdegskulturer och egen surkål.
Nuka är däremot en intressant ingrediens, eller en intressant metod även om det utmynnar i samma sak som t ex., "vanlig" surkål.
Nuka är de yttre skalen från vitt ris, enkelt beskrivet, riskli. En annan anledning att hålla sig till vitt ris alltså, allt för att inte förstöra tillgången till nuka och gamla seder och bruk. Fast Japan är ju som länder i stort. Samhällen förändras, att traditionellt syra grönsaker i små japanska hem är kanske inte vad man tänker först på. Man kan göra en kort inläggning på kanske en halvtimme, eller så får den ligga längre, metoderna har olika namn. Annars blandar man vatten med nuka och salt och lägger att syra men inte att jäsa, det klassiska är att använda ett särskilt kärl, en nukatoko.
Det finns särskilda nukatoko, för att lyckas då måste man varje dag vända på sina grönsaker så att luft kommer åt ordentligt. Blandningen får inte mögla, då är det bara att kasta och börja om från början. Nu använder man vanliga skålar och då behöver man inte vända på sina grönsaker varje dag, men det underlättar. Man ska vara noga med hygienen och med andelarna nuka, salt uppblandad med lite vatten. Man tar tio delar nuka till en del salt.
Den vanligaste inlagda grönsaken i japan är inlagd rättika (daikon).
Daikon no nukazuke
Ta så färsk daikon som möjlig
Skala, trimma, fixa till den så mycket som möjligt.
Vänd den i salt.
Lägg den i en skål och täck den med nuka.
Låt den stå i 4 - 12 timmar på sommaren, i ett dygn på vintern (i rumstemp).
Nu är jag inte den bästa på just syrning och hur enkelt man säger att det ska vara så misslyckas jag alltid med surdegskulturer och egen surkål.
Nuka är däremot en intressant ingrediens, eller en intressant metod även om det utmynnar i samma sak som t ex., "vanlig" surkål.
Nuka är de yttre skalen från vitt ris, enkelt beskrivet, riskli. En annan anledning att hålla sig till vitt ris alltså, allt för att inte förstöra tillgången till nuka och gamla seder och bruk. Fast Japan är ju som länder i stort. Samhällen förändras, att traditionellt syra grönsaker i små japanska hem är kanske inte vad man tänker först på. Man kan göra en kort inläggning på kanske en halvtimme, eller så får den ligga längre, metoderna har olika namn. Annars blandar man vatten med nuka och salt och lägger att syra men inte att jäsa, det klassiska är att använda ett särskilt kärl, en nukatoko.
Det finns särskilda nukatoko, för att lyckas då måste man varje dag vända på sina grönsaker så att luft kommer åt ordentligt. Blandningen får inte mögla, då är det bara att kasta och börja om från början. Nu använder man vanliga skålar och då behöver man inte vända på sina grönsaker varje dag, men det underlättar. Man ska vara noga med hygienen och med andelarna nuka, salt uppblandad med lite vatten. Man tar tio delar nuka till en del salt.
Den vanligaste inlagda grönsaken i japan är inlagd rättika (daikon).
Daikon no nukazuke
Ta så färsk daikon som möjlig
Skala, trimma, fixa till den så mycket som möjligt.
Vänd den i salt.
Lägg den i en skål och täck den med nuka.
Låt den stå i 4 - 12 timmar på sommaren, i ett dygn på vintern (i rumstemp).
Mer om journaler och sånt
FYI: Du får inte bli nekad att få ut dina journaler, till dig själv, under premissen att du måste gå igenom det med vårdpersonal först.
Du ska få ut dem och läsa ensam om du så vill. Nekar de ska de lämna ett beslut där besvärshänvisning till Kammarrätten tydligt ska framgå.
Allt enligt jurist på socialstyrelsens tillsynsmyndighet. Om andra hamnar i samma osannolika härva som jag har gjort så vet ni det i varje fall.
Uppdatering kl 9.25
Jag ringde landstingsjuristen, jag visste inte ens att det fanns en landstingsjurist, som suckade och sa att de aldrig lär sig och jag ska kolla upp det och återkomma. Fem minuter senare ringde hon och sa att de borde vara dig tillhanda nästa vecka.
Du ska få ut dem och läsa ensam om du så vill. Nekar de ska de lämna ett beslut där besvärshänvisning till Kammarrätten tydligt ska framgå.
Allt enligt jurist på socialstyrelsens tillsynsmyndighet. Om andra hamnar i samma osannolika härva som jag har gjort så vet ni det i varje fall.
Uppdatering kl 9.25
Jag ringde landstingsjuristen, jag visste inte ens att det fanns en landstingsjurist, som suckade och sa att de aldrig lär sig och jag ska kolla upp det och återkomma. Fem minuter senare ringde hon och sa att de borde vara dig tillhanda nästa vecka.
12 februari, 2009
Edible things, aka food
Man måste uppenbarligen äta.
Wienerkorv med korvbröd och diverse tillbehör + mjölk.
Tidigare idag en massa gröna ärtor, kyckling och potatismos (i den ordningen).
(Jag mår f ö bättre. Blodtrycket är i stort sett normalt igen (jag har en hemmätargrej). All smärta är borta.)
Wienerkorv med korvbröd och diverse tillbehör + mjölk.
Tidigare idag en massa gröna ärtor, kyckling och potatismos (i den ordningen).
(Jag mår f ö bättre. Blodtrycket är i stort sett normalt igen (jag har en hemmätargrej). All smärta är borta.)
När jag hade sorterat upp det mesta kring vårdmojset (skrivit dit man ska skriva, ringt dit man ska ringa etc.,), jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta, men det lutar åt det förra för det är länge sedan jag har varit med om något lika bisarrt som detta.
Lagade mat som en naturligt lugnande medel. Det är en bra grej med att vara matnörd, särskilt jag då som gillar att pyssla med kakpynt och sånt. Ju längre tid desto bättre.
Men så mycket arbete och irritation som trots allt inte kunde undvikas, det får konsekvenser.
Iväg till distriktssköterska för att mäta blodtryck imorse. Planerat besök. I takt med att hon bleknade tänkte jag att det här kommer inte att bli till något bra. I och för sig värkte halspulsådrorna rätt ordentligt så jag hade en aning om vad som skulle komma.
Det var för högt naturligtvis. Till hjärtmottagning för bedömning. Väl högt ja. Har det hänt nåt särskilt?!
Well yeah. Fast han kunde ju inte veta på förhand vad som hade hänt, eller ens att något hade hänt. Och han var nog mest lugnad av att något hade hänt än att jag plötsligt hade tresiffriga värden igen. Lite mer medicin, kontroll av pacemakern och njae, du får åka hem om du kommer hit imorgon. Ring 112 om du börjar må det minsta dåligt.
Nu ska jag vila och tänka på trevliga saker. Ska bädda ner mig med några böcker, två kokböcker och en bok av Anna Janson.
Lagade mat som en naturligt lugnande medel. Det är en bra grej med att vara matnörd, särskilt jag då som gillar att pyssla med kakpynt och sånt. Ju längre tid desto bättre.
Men så mycket arbete och irritation som trots allt inte kunde undvikas, det får konsekvenser.
Iväg till distriktssköterska för att mäta blodtryck imorse. Planerat besök. I takt med att hon bleknade tänkte jag att det här kommer inte att bli till något bra. I och för sig värkte halspulsådrorna rätt ordentligt så jag hade en aning om vad som skulle komma.
Det var för högt naturligtvis. Till hjärtmottagning för bedömning. Väl högt ja. Har det hänt nåt särskilt?!
Well yeah. Fast han kunde ju inte veta på förhand vad som hade hänt, eller ens att något hade hänt. Och han var nog mest lugnad av att något hade hänt än att jag plötsligt hade tresiffriga värden igen. Lite mer medicin, kontroll av pacemakern och njae, du får åka hem om du kommer hit imorgon. Ring 112 om du börjar må det minsta dåligt.
Nu ska jag vila och tänka på trevliga saker. Ska bädda ner mig med några böcker, två kokböcker och en bok av Anna Janson.
11 februari, 2009
Bagna cauda
När jag var som argast, då gick jag och lagade mat som tog tid. Då måste man ta det lååångsamt. När jag hade gjort det då gick jag och sov ett tag. Jag kokar vitlöksklyftorna i mjölk när jag gör bagna cauda.
Bagna Cauda
dipsås med sardeller
Tillagningstid: ca 1 timme
2 ½ hela vitlökar
ca 3 dl olivolja extra vergine
75 gram sardeller
3 msk matlagningsgrädde (15%)
För två
Gör så här:
Skala vitlöken och skär bort de gröna skotten i mitten av klyftorna. Vill man ha en mildare vitlökssmak kan man förvälla löken i mjölk på svag värme ca 30 minuter. Slå därefter bort mjölken och använd vitlöksklyftorna.
Värm upp oljan på svag värme. Lägg i vitlök och de hackade sardellerna och låt sakta smälta tills sardellerna förenat sig med oljan. Rör i crème fraiche eller grädde, men låt det aldrig koka.
Till behöver du ett grönsaksfat med t ex:morötter, jordärtskockor, sparris, bönor, stjälkselleri, grillad paprikastrimlad, oxfilè eller annat mört nötkött.
Lägg upp grönsakerna på ett fat, antingen råa eller lätt förvälda. Skär ev. upp smala strimlor oxfilé och servera till.
Sedan är det bara att doppa i såsen.
Jag doppar helst haricot vertes, förvälda morötter och oxfile eller välmarmorerad lövbiff.
Bagna Cauda
dipsås med sardeller
Tillagningstid: ca 1 timme
2 ½ hela vitlökar
ca 3 dl olivolja extra vergine
75 gram sardeller
3 msk matlagningsgrädde (15%)
För två
Gör så här:
Skala vitlöken och skär bort de gröna skotten i mitten av klyftorna. Vill man ha en mildare vitlökssmak kan man förvälla löken i mjölk på svag värme ca 30 minuter. Slå därefter bort mjölken och använd vitlöksklyftorna.
Värm upp oljan på svag värme. Lägg i vitlök och de hackade sardellerna och låt sakta smälta tills sardellerna förenat sig med oljan. Rör i crème fraiche eller grädde, men låt det aldrig koka.
Till behöver du ett grönsaksfat med t ex:morötter, jordärtskockor, sparris, bönor, stjälkselleri, grillad paprikastrimlad, oxfilè eller annat mört nötkött.
Lägg upp grönsakerna på ett fat, antingen råa eller lätt förvälda. Skär ev. upp smala strimlor oxfilé och servera till.
Sedan är det bara att doppa i såsen.
Jag doppar helst haricot vertes, förvälda morötter och oxfile eller välmarmorerad lövbiff.
10 februari, 2009
Explosion!
Jag nästan hoppas att jag är usel på att fiska efter sympati, känns förmätet att mellan raderna skriva stackars mig för jag tycker verkligen illa om när folk tycker synd om mig. Man kan ju visa på att man kan vara en skitirriterad människa precis som alla andra och hoppas att folk inte kommer rusande och säger att nämen gud så fantastisk du är. Fast jag brukar ju sällan skriva när jag är arg för då är jag ute och går några varv runt kvarteret. Men just nu är jag faktiskt heligt jävla skitförbannad.
Jag ska byta neuropsykiater, eller snarare till en neuropsykiater från den eländiga vanliga psykiatern som jag har nu. Ett jävla ord till från traditionella psyk och jag brandbombar stället. Så jag försöker få ut kopior av de senaste nio (9) journalbladen för att den läkaren ska kunna ta över. Jag har påmint tre gånger på sex veckors tid. Började innan jul. Har jag sedan länge ledsnat? Ja. Känner jag för att kasta förvaltningslagen i huvudet på dem? Indeed. Har jag laddat ner blanketter för att göra en jo-anmälan? Oh yeah. Alla offentliga inrättningar, där sjukhus ingår, ska skyndsamt lämna ut handlingar. Skyndsamt är högst en vecka.
Under några få omständigheter får de neka en patient att få ut journalhandlingar, bl a om det är klart olämpligt för patienten. Jamen för i helvete, ni har konstaterat att jag inte är så pass galen att det inte är aktuellt med det! Jag ska ju kunna jobba för tusan, hur ska jag kunna jobba om jag såg saker som inte fanns?
Jag tänker inte läsa de där journalhandlingarna själv, bara räcka över dem till läkaren ifråga.
Jag har tänkt rätt länge på det där med brandbomben och när jag hade tänkt på den en aning för länge, då bokade jag tid hos en annan läkare som tack och lov hade tid.
Så hamnade jag hos min samtalskontakt. Det hade jag ju kunnat hoppa över. Jag måste ta ansvar för min vrede. Och för alla anledningar som jag är arg, ingen av dem är ju riktad mot mig personligen. Öh nej, men när man staplar livets relativa jävligheter på varandra så blir slut lite mycket. Och hursomhelst så borde jag se till att få ett avslut med läkaren ifråga, den jag nu har, inte bara klippa rakt av. Det är bäst med avslut. Härbärgera. Det är bra. Tyckte hon. Själv mår jag bäst av att bara klippa tråden. Det var det, tack och hej liksom. Kul så länge det varade men av oförklarliga skäl men ändå inte så går jag till en privat läkare fr o m nästa vecka.
Jag kan inte sitta med någon när jag så jävla in i bomben less och säga att det här och det här och sen har vi det här som är anledningen till. Jag är i underläge. Och mot den där jävla kolossen har jag alltid varit i underläge mot. Har jag tagit det personligt att jag har suttit i deras väntrum i några veckor? Näe, men min tid är fanimej lika dyrbar som deras, oavsett om jag är mår hyfsat som nu, eller skitdåligt. Mår jag hyfsat har jag grejer att göra, mår jag dåligt då ska jar hem till sängen. Ilska riktad inåt och hur blev det nu och herregud och kära nån och vem och vad och ring chefen... Härbärgering wtf...
Den "gamla" läkaren ifråga har ställt till det med FK. Inte jätteställt till det men tillräckligt för att det ska vara, eller det blev besvärligt. Härvan får jag reda ut. Tack. Hon gjorde det inte för att göra det sämre för dig! Sa samtalskontakten. Nähäpp. Det blev jävlar i mig inte bättre heller. Du får försöka se det från två håll. Å ena sidan, å andra sidan.
Du det har jag ägnat ett helt liv, särskilt hela studietiden åt. Det har jag ett moratorium på nu. Nu är jag ergo sum Jessika. Jag räcker bra. Sedan är jag inte så ego som det låter men allt om att tänka hit och dit och vem och vad och när och hur, det funkar inte längre.
Man måste bara vara kärnfrisk för att orka vara sjuk.
Så, nu fick jag det sagt. Och jag har inte byggt någon brandbomb, inte ens den här gången!
Jag ska byta neuropsykiater, eller snarare till en neuropsykiater från den eländiga vanliga psykiatern som jag har nu. Ett jävla ord till från traditionella psyk och jag brandbombar stället. Så jag försöker få ut kopior av de senaste nio (9) journalbladen för att den läkaren ska kunna ta över. Jag har påmint tre gånger på sex veckors tid. Började innan jul. Har jag sedan länge ledsnat? Ja. Känner jag för att kasta förvaltningslagen i huvudet på dem? Indeed. Har jag laddat ner blanketter för att göra en jo-anmälan? Oh yeah. Alla offentliga inrättningar, där sjukhus ingår, ska skyndsamt lämna ut handlingar. Skyndsamt är högst en vecka.
Under några få omständigheter får de neka en patient att få ut journalhandlingar, bl a om det är klart olämpligt för patienten. Jamen för i helvete, ni har konstaterat att jag inte är så pass galen att det inte är aktuellt med det! Jag ska ju kunna jobba för tusan, hur ska jag kunna jobba om jag såg saker som inte fanns?
Jag tänker inte läsa de där journalhandlingarna själv, bara räcka över dem till läkaren ifråga.
Jag har tänkt rätt länge på det där med brandbomben och när jag hade tänkt på den en aning för länge, då bokade jag tid hos en annan läkare som tack och lov hade tid.
Så hamnade jag hos min samtalskontakt. Det hade jag ju kunnat hoppa över. Jag måste ta ansvar för min vrede. Och för alla anledningar som jag är arg, ingen av dem är ju riktad mot mig personligen. Öh nej, men när man staplar livets relativa jävligheter på varandra så blir slut lite mycket. Och hursomhelst så borde jag se till att få ett avslut med läkaren ifråga, den jag nu har, inte bara klippa rakt av. Det är bäst med avslut. Härbärgera. Det är bra. Tyckte hon. Själv mår jag bäst av att bara klippa tråden. Det var det, tack och hej liksom. Kul så länge det varade men av oförklarliga skäl men ändå inte så går jag till en privat läkare fr o m nästa vecka.
Jag kan inte sitta med någon när jag så jävla in i bomben less och säga att det här och det här och sen har vi det här som är anledningen till. Jag är i underläge. Och mot den där jävla kolossen har jag alltid varit i underläge mot. Har jag tagit det personligt att jag har suttit i deras väntrum i några veckor? Näe, men min tid är fanimej lika dyrbar som deras, oavsett om jag är mår hyfsat som nu, eller skitdåligt. Mår jag hyfsat har jag grejer att göra, mår jag dåligt då ska jar hem till sängen. Ilska riktad inåt och hur blev det nu och herregud och kära nån och vem och vad och ring chefen... Härbärgering wtf...
Den "gamla" läkaren ifråga har ställt till det med FK. Inte jätteställt till det men tillräckligt för att det ska vara, eller det blev besvärligt. Härvan får jag reda ut. Tack. Hon gjorde det inte för att göra det sämre för dig! Sa samtalskontakten. Nähäpp. Det blev jävlar i mig inte bättre heller. Du får försöka se det från två håll. Å ena sidan, å andra sidan.
Du det har jag ägnat ett helt liv, särskilt hela studietiden åt. Det har jag ett moratorium på nu. Nu är jag ergo sum Jessika. Jag räcker bra. Sedan är jag inte så ego som det låter men allt om att tänka hit och dit och vem och vad och när och hur, det funkar inte längre.
Man måste bara vara kärnfrisk för att orka vara sjuk.
Så, nu fick jag det sagt. Och jag har inte byggt någon brandbomb, inte ens den här gången!
09 februari, 2009
Liv som färskvara
Många tänker på ett eller annat sätt igenom sitt liv. Hur, vad och varför på ett ungefär. Den allmänna färdriktningen. Att livet sedan har en benägenhet att gå sina egna vägar det har man också ett hum om från början.
Det finns också all anledning att tänka sig döden. Oavsett vad och hur man tänker om ett eventuellt liv efter döden så är det inte vad jag tänker på. Utan hur tänker du dig din fysiska död?
Är det viktigt för dig om eller hur du vårdas om du själv hamnar i ett tillstånd där du är oförmögen att kommunicera med omvärlden? Vem har du ett sådant förtroende för att den kan fatta sådana beslut för dig? Hur känner den personen inför ett sådant förtroende?
Under vilka omständigheter vill du att behandling avbryts? Som patient har man rätt att vägra behandling. Om läkare bedömer att man har uttömt behandlingsmöjligheter men att du själv befinner dig i ett tillstånd oförmögen att själv fatta beslut, vem ska fatta besluten åt dig att nu är det nog, att man vann striden men förlorade kriget om man så vill?
Vill du donera dina organ om du dör under sådana omständigheter att organdonation är möjligt?
Är det viktigt för dig hur du begravs? Lämna då instruktioner.
Är det inte viktigt? Berätta det också.
Det underlättar att ha diskuterat igenom frågor om liv och död i förväg, innan döden infinner sig. För infinna sig kommer den att göra, förr eller senare. Har man redan pratat igenom saker och ting, då infinner sig sällan det totala kaoset. Hur vem vaddå nämen näe det här kan vi ju inte ta nu men då, det är då man måste prata om det.
För egen del är det oviktigt hur jag begravs. Det är viktigt för mig att mina organ doneras om det är möjligt, om inte annat så för forskning.
Allt detta sagt, jag beklagar att vissa människors tragedier blir slagträn i debatter om liv och död. Jag skriver detta sedan en italienska har dött efter 17 år i koma där man för några dagar sedan slutade med näringstillförsel. Jag länkar inte till någon artikel. Jag må tycka att man ska tala mer och oftare om döden, men jag vill inte att man gör politik av den i enskilda fall heller.
*Tillägg 10 februari 2009
I den mån man har allvarliga sjukdomstillstånd brukar läkare och vårdpersonal på förhand ta upp frågor kring liv och död. Förhoppningsvis tar de upp dem, börjar smått och frågar mer och mer. Anhöriga har en tendens att skygga. Mina gör det. Jag kan förstå det, jag gick knappast omkring och funderade på sånt här för tio år sedan, nu har jag gjort det. De anhöriga tycker att det är oerhört obehagligt att ställas öga mot öga med råa livsfakta. Man har en enorm livsvilja när det gäller, men förr eller senare kan man inte längre gå vinnande ur kriget.
Det finns också all anledning att tänka sig döden. Oavsett vad och hur man tänker om ett eventuellt liv efter döden så är det inte vad jag tänker på. Utan hur tänker du dig din fysiska död?
Är det viktigt för dig om eller hur du vårdas om du själv hamnar i ett tillstånd där du är oförmögen att kommunicera med omvärlden? Vem har du ett sådant förtroende för att den kan fatta sådana beslut för dig? Hur känner den personen inför ett sådant förtroende?
Under vilka omständigheter vill du att behandling avbryts? Som patient har man rätt att vägra behandling. Om läkare bedömer att man har uttömt behandlingsmöjligheter men att du själv befinner dig i ett tillstånd oförmögen att själv fatta beslut, vem ska fatta besluten åt dig att nu är det nog, att man vann striden men förlorade kriget om man så vill?
Vill du donera dina organ om du dör under sådana omständigheter att organdonation är möjligt?
Är det viktigt för dig hur du begravs? Lämna då instruktioner.
Är det inte viktigt? Berätta det också.
Det underlättar att ha diskuterat igenom frågor om liv och död i förväg, innan döden infinner sig. För infinna sig kommer den att göra, förr eller senare. Har man redan pratat igenom saker och ting, då infinner sig sällan det totala kaoset. Hur vem vaddå nämen näe det här kan vi ju inte ta nu men då, det är då man måste prata om det.
För egen del är det oviktigt hur jag begravs. Det är viktigt för mig att mina organ doneras om det är möjligt, om inte annat så för forskning.
Allt detta sagt, jag beklagar att vissa människors tragedier blir slagträn i debatter om liv och död. Jag skriver detta sedan en italienska har dött efter 17 år i koma där man för några dagar sedan slutade med näringstillförsel. Jag länkar inte till någon artikel. Jag må tycka att man ska tala mer och oftare om döden, men jag vill inte att man gör politik av den i enskilda fall heller.
*Tillägg 10 februari 2009
I den mån man har allvarliga sjukdomstillstånd brukar läkare och vårdpersonal på förhand ta upp frågor kring liv och död. Förhoppningsvis tar de upp dem, börjar smått och frågar mer och mer. Anhöriga har en tendens att skygga. Mina gör det. Jag kan förstå det, jag gick knappast omkring och funderade på sånt här för tio år sedan, nu har jag gjort det. De anhöriga tycker att det är oerhört obehagligt att ställas öga mot öga med råa livsfakta. Man har en enorm livsvilja när det gäller, men förr eller senare kan man inte längre gå vinnande ur kriget.
Nämen näe... irritationsläge
Jag borde inte klaga, jag borde faktiskt inte det, för vore det inte för en massa mediciner så hade jag dött för länge sen. Nu får jag för det mesta alla ovanliga biverkningar som finns, ofta dem som får en läkare att höja på ögonbrynen och säga att jaha, det har jag aldrig träffat någon som har varit med om förut.
Nämen nu har du så grattis.
Tålamod är en dygd, och även om jag kan sitta och plocka med småsaker timmar i sträck så omfattar det inte det här.
Jag brukar äta antibiotika på vintrarna i förebyggande syfte. Det låter kanske barockt nu när man försöker få ner antibiotikaanvändningen men det är väl mer att inte nöjesförskriva. Jag går med infektioner för länge, de blir för allvarliga och helt plötsligt ligger jag på en intensivvårdsavdelning för vad som började som en öron-/bihåleinflammation. Priset mellan det och preventiv antibiotika användning har vägts över till det senares fördel. Och så vaccineras jag mot influensa och allt sånt. Det har funkat bra, jag har i varje fall inte legat på IVA någon mer gång på nästan tre år. Det får sägas vara en framgång. Nu har jag dragits med en infektion väldigt länge så jag äter stark antibiotika. Och den har jag ätit sedan i oktober. Jag börjar tröttna. Den jag brukar äta är en bråkdel av den här dosen.
Nu äter jag 600 mg av en tetracyklin. Och håller som sagt på att bli less. Infektionen läker ut på ytan, kommer tillbaka, läker, kommer tillbaka. T-å-l-a-m-o-d säger läkaren.
Jomen hejsan, tålamod är ju en sån grej som jag inte direkt har när saker drar ut på tiden.
Om jag hade några pengar borde jag köpa aktier i vem det nu är som tillverkar acidophilus-yoghurt. Nu kör jag fjällyoghurt. De har en trogen kund i mig för det mesta, nu extra trogen åtminstone fram till i april.
Nämen nu har du så grattis.
Tålamod är en dygd, och även om jag kan sitta och plocka med småsaker timmar i sträck så omfattar det inte det här.
Jag brukar äta antibiotika på vintrarna i förebyggande syfte. Det låter kanske barockt nu när man försöker få ner antibiotikaanvändningen men det är väl mer att inte nöjesförskriva. Jag går med infektioner för länge, de blir för allvarliga och helt plötsligt ligger jag på en intensivvårdsavdelning för vad som började som en öron-/bihåleinflammation. Priset mellan det och preventiv antibiotika användning har vägts över till det senares fördel. Och så vaccineras jag mot influensa och allt sånt. Det har funkat bra, jag har i varje fall inte legat på IVA någon mer gång på nästan tre år. Det får sägas vara en framgång. Nu har jag dragits med en infektion väldigt länge så jag äter stark antibiotika. Och den har jag ätit sedan i oktober. Jag börjar tröttna. Den jag brukar äta är en bråkdel av den här dosen.
Nu äter jag 600 mg av en tetracyklin. Och håller som sagt på att bli less. Infektionen läker ut på ytan, kommer tillbaka, läker, kommer tillbaka. T-å-l-a-m-o-d säger läkaren.
Jomen hejsan, tålamod är ju en sån grej som jag inte direkt har när saker drar ut på tiden.
Om jag hade några pengar borde jag köpa aktier i vem det nu är som tillverkar acidophilus-yoghurt. Nu kör jag fjällyoghurt. De har en trogen kund i mig för det mesta, nu extra trogen åtminstone fram till i april.
08 februari, 2009
Makrill med miso
En gång i tiden, när jag fortfarande reste som i skytteltrafik mellan Sverige och Japan, hade jag några vänner som tyckte att jag gjorde avkall på min "svenskhet" genom att vara så förtjust i asiatisk mat. Ehum. Nu har jag ett svar på det där med svenskhet och icke svenskhet och det rent akademiska debatten runt det där. Jag spenderade åtskilliga delar av mitt studielån åt att studera sådan beteendevetenskap men ska vi ge oss in i det, då blir det här uppsats. Jag äter vad som är gott. I tider när det är besvärligt blir det än mer så. Jag har alltmer slutat att äta sådan mat som kan vara av wow-faktor. Jag har ätit fugun, insekterna och allt det där. Fugun var en jaha, var det allt-upplevelse, insekterna förvånansvärt goda. Nu är det mycket pyttipanna när jag känner mig lite krasslig sådär, köttbullar, men också ris med vadsomhelst. Kyckling med enastående mycket vitlök.
Det här receptet började jag med rätt nyligen. Jag har alltid associerat makrill med kattmat. Vet inte varför men kattmat var det inte när det var färdigt. Kanske var det mison som fick mig att ändra uppfattning.
Salta inte på fisken förrän rätten är klar och avsmakat. Miso är salt i sig själv.
Makrill med sås på miso
2 stora makrillfiléer
2 - 3 dl vatten
3 msk sake
3 msk socker
6 msk miso (ju mörkare miso, desto saltare)
3 cm skalad och tunt skuren färsk ingefära
För fyra
Det här receptet började jag med rätt nyligen. Jag har alltid associerat makrill med kattmat. Vet inte varför men kattmat var det inte när det var färdigt. Kanske var det mison som fick mig att ändra uppfattning.
Salta inte på fisken förrän rätten är klar och avsmakat. Miso är salt i sig själv.
Makrill med sås på miso
2 stora makrillfiléer
2 - 3 dl vatten
3 msk sake
3 msk socker
6 msk miso (ju mörkare miso, desto saltare)
3 cm skalad och tunt skuren färsk ingefära
För fyra
Gör såhär
Rensa makrillen på ben. Skär filéerna mitt itu. Blanda ingefära, vatten, socker, sake, och 4 msk miso i en kastrull och låt koka upp på mediumvärme. Lägg ner makrillen i katrullen. Koka varsamt fisken i drygt tio minuter. Skeda sås över den under tiden så att den inte blir torr. Tillsätt de sista 2 msk av miso i slutet och rör noga. Ta av från värmen. Servera fisken med såsen och ris.Verkligheten överträffar dikten
Nån i Luleå ska ha beställt gift och planerat att mörda sin partner. Testade först på djur.
Nu må jag läsa en hel del deckare och där dör ju folk till höger och vänster och kanske är min åsikt något konstig i sammanhanget, men varför flyttar folk bara inte isär?
Nu må jag läsa en hel del deckare och där dör ju folk till höger och vänster och kanske är min åsikt något konstig i sammanhanget, men varför flyttar folk bara inte isär?
06 februari, 2009
Mer daikon
Den här hittade jag via Lisa.
Det kan tyckas lite meckigt att plocka i och ur men det är väl värt besväret.Koreansk vintersoppa med daikon (mu guk)
För sex
1 liten lök, skalad och halverad
3 gröna (asiatiska) lökar, lämna 2 hela, hacka en
1 stor daikon på drygt 1 kg (japansk rättika, eller en koreansk mu)
1 stor bit kombu,
2 tsk salt
3 vitlöksklyftor, hackade
1 tsk sesam olja
salt och peppar till avsmakning
Gör såhär:
Lägg köttet i kallt vatten i en dryg halvtimme.
Skala och skär daikon i fem centimeter stora bitar under tiden.
Koka upp rejält med vatten i en stor gryta. Rejält med vatten alltså, inte nån fjantig kastrull. Lägg i köttet, löken, den hela gröna lökarna i grytan och låt det koka upp igen. Sätt sedan ner värmen och låt den småputtra, under lock, i 30 minuter. Skumma regelbundet av den.
Tillsätt daikon efter 30 minuter, salta och fortsätt koka över låg värme i ytterligare 30 minuter. Lägg ner kombun de sista tio minuterna.
Ta upp köttet, kombun, löken från buljongen. Släng löken. Låt köttet och kombun svalna. Prova med en potatisprovare om daikon är färdigkokt. Det ska vara som med Mycket Färdigkokt Potatis, inte finnas något motstånd kvar. Ta också upp daikon ur grytan om den är färdigkokt.
Stäng av värmen på spisen men lämna grytan på plattan.
Skär bogen i tunna skivor och lägg den tillsammans med vitlöken, den kvarvarande hackade gröna löken och sesamoljan i grytan. Skär daikon i mindre bitar och lägg ner den också. Hacka upp kombun.
Koka upp och låt det koka i 5 minuter. Smaka av innan servering.
05 februari, 2009
Namasu
Det här är en råriven salad på japansk rättika, daikon, och lite morötter. Såhär dags på året är daikon som bäst. Daikon är som en stor vit morot. Finriv eller skiva daikon och njut till allt möjligt men den här salladen är helt perfekt.
Namasu
(japansk sallad på morötter och och daikon – rättika, ca. 6 port)
750 gram daikon (japansk rättika), skalad
1 stor morot, skalad
1 msk salt
2 msk socker (råsocker enl. recept).
½ dl + 2 msk risvinäger (ersätts med neutral vinäger utspädd med en del vatten)
En aning ljus sojasås
Riv rättikan och moroten i en matberedare (eller riv för hand). Lägg dem i en skål, häll över saltet och blanda väl. Låt det stå i 20 minuter. Häll av den vätska som bildas i botten av skålen. Krama ut resten av vätskan ur grönsakerna. Flytta grönsakerna till en salladsskål.
Lägg saltet i vinägern och rör tills sockret har löst upp sig. Häll det över grönsaker och rör om. Ställ i kylskåp och blanda då och då, minst en timme eller över natten. Ta fram minst 30 minuter innan servering. Just innan servering kan man smaka av och om önskvärt tillsätta en aning sojasås.
Namasu
(japansk sallad på morötter och och daikon – rättika, ca. 6 port)
750 gram daikon (japansk rättika), skalad
1 stor morot, skalad
1 msk salt
2 msk socker (råsocker enl. recept).
½ dl + 2 msk risvinäger (ersätts med neutral vinäger utspädd med en del vatten)
En aning ljus sojasås
Riv rättikan och moroten i en matberedare (eller riv för hand). Lägg dem i en skål, häll över saltet och blanda väl. Låt det stå i 20 minuter. Häll av den vätska som bildas i botten av skålen. Krama ut resten av vätskan ur grönsakerna. Flytta grönsakerna till en salladsskål.
Lägg saltet i vinägern och rör tills sockret har löst upp sig. Häll det över grönsaker och rör om. Ställ i kylskåp och blanda då och då, minst en timme eller över natten. Ta fram minst 30 minuter innan servering. Just innan servering kan man smaka av och om önskvärt tillsätta en aning sojasås.
I ullstrumporna
Rent bokstavligen alltså.
Jag började frysa om fötterna för några månader sedan. Jag som alltid varit varm om händer och fötter började plötsligt frysa som sjutton.
Lösningen just för mina fötter blev strumpor från Smartwool. Dyra rackare, sådär 200 kr/paret, men de löste problemet. Annars är jag en mycket modemedveten strumpmänniska. Strumpor ska generellt ha mycket färg och mönster och ska gå att kombinera med vad jag har på mig för dagen. Nu är utbudet för såna strumpor lite dåligt och det blir inte bättre av att gå i ullstrumpor heller. Har inte bestämt mig för om jag kan ge upp mode för bekvämligheten. Förmodligen håller jag fast vid de snygga strumporna ute och bekvämligheten får hålla sig hemma.
Jag är inte sponsrad av Smartwool f ö.
Jag började frysa om fötterna för några månader sedan. Jag som alltid varit varm om händer och fötter började plötsligt frysa som sjutton.
Lösningen just för mina fötter blev strumpor från Smartwool. Dyra rackare, sådär 200 kr/paret, men de löste problemet. Annars är jag en mycket modemedveten strumpmänniska. Strumpor ska generellt ha mycket färg och mönster och ska gå att kombinera med vad jag har på mig för dagen. Nu är utbudet för såna strumpor lite dåligt och det blir inte bättre av att gå i ullstrumpor heller. Har inte bestämt mig för om jag kan ge upp mode för bekvämligheten. Förmodligen håller jag fast vid de snygga strumporna ute och bekvämligheten får hålla sig hemma.
Jag är inte sponsrad av Smartwool f ö.
04 februari, 2009
Mer om jobb
Jag skrev det här om eventuell arbetsträning och har sedan ägnat kvällen åt att fundera.
Huruvida eller ej vi kommer någonvart med en mer kvalificerad arbetsträning eller inte spelar inte så stor roll, det som spelar roll är att något, till slut, tog mig på allvar.
Jag kan inte återgå till ett sådant arbete som jag hade förut. Jag är för infektionskänslig för det första. Jag skulle inte kunna hålla reda på allt för det andra coh för det tredje, jag är generellt helt enkelt för sjuk i perioder för att kunna ha en sådan stor kontakt med allmänheten som jag en gång hade. Men jag har hur mycket utbildning som helst i bagaget och någonstans borde den kunna komma till nytta.
Jag tänker inte gråta blod över om det inte går. Jag har börjat om med att jobba och fått avsluta av alla möjliga och omöjliga anledningar in alles tio gånger nu att en elfte gång, det får liksom räknas in i den allmänna konkursen i så fall. Men jag är så förbaskat less på att vara hemma. Jag är lika less på att ha vistats i sammanhang där utbildning har nedvärderats. Jag har kanske inte ett vidare långt yrkesliv bakom mig men jag har ändå jobbat. Att få höra att det inte räknades, det känns rätt nedvärderande, som om allt det man har åstadkommit med sig liv hitintills bara är färdigt för återvinning på närmaste soptipp.
När jag tvingades sluta jobba första gången, jag var sjukskriven per tvång, det var främst för att jag låg på sjukhus hur jävla sjuk som helst. Det var alldeles i samband med att sjukdomen löpte amok för första gången. Den gången trodde jag, och jag sa det till alla, att jag skulle minsann vara tillbaka på jobbet inom någon månad, två tre på sin höjd. Jag var hemma i ett år den gången. Det skulle bli ett år till senare men det visste jag inte då. Den första tiden hemma, det där första året eller främst de första månaderna var en enorm kris. Jag hade byggt upp allt kring mitt jobb. Utan det, vem var jag då? Det var i den vevan som jag började med orkisar, bara för att ha något att göra som var helt mot vad jag tidigare hade ägnat mig åt. Jag läste och donade, kom till liv, kände att jag levde. Att jag kunde leva också utan det att jag jobbade och att jag faktiskt inte var lika med mitt jobb.
Med tiden växte en annan persona fram. Jag. Jag hade saknat henne länge. Den som varit jag hade varit begravd under allt arbete. Jag vet inte hur det gick till men det var vad som hände.
Man blir inte så sjuk som jag blev utan att man får någon sorts ordning på prioriteringarna i livet. Jobbet hamnade rätt långt ner. Jag gick dit, jag gick hem och så var det med det. Det funkade ett tag. Några månader, sedan var jag sjukskriven igen och väldigt sjuk. Jag tror inte att någon förstod hur sjuk. Hur kunde de veta när jag inte berättade? Det var en pragmatisk släkting som stack hål på bubblan. Hon ligger på sjukhus och ni undrar när hon kan börja jobba igen? Skärp er!
Det var tack och lov vad jag behövde just då.
Men jag kan inte säga att man begåvas med extra visdom när man ligger granne med döden. Min egen pragmatism kom senare, när jag själv förstod att vi hade faktiskt inte att göra med en vanlig förkylning. Det handlade om liv och död om jag inte skötte mig. Jag började sköta mig. Nu har jag en knippe diagnoser i det som har samlats under paraplynamnet PAS. Diagnoser säger rätt lite om saker och ting egentligen. Om man räknar upp allt så säger det att det och det inte funkar, och det är rätt mycket som inte funkar vid det här laget, men det säger inte vad jag skulle beskriva som det som påverkar min vardag mest negativt. Trötthet, en ofantlig trötthet tidvis.
Jag har samlat på mig fler diagnoser sedan jag slutade jobba. Jag är inte extremt angelägen om att börja jobba, men jag gör inte heller det här för att någon säger åt mig att jag måste. Jag är less på att vara hemma, jag har tråkigt. Jag lyckas traggla mig igenom huvudrubrikerna på Asahi Shinbun, en japansk morgontidning utan lexikon nu, så tråkigt har jag haft. Jag känner att jag trots allt har saker att ge men kanske inte så mycket per vecka som förr. De andra rehabställena har klassat det jag har att ge som något negativt, jag har fått höra att jag måste lära mig att vara i grupp. Eum. Jag har jobbat, jag har klarat att jobba. Säg mig den arbetsgrupp som är perfekt och som är fri från problem. Och till slut var det väl någon som motvilligt erkände att man hade väl gett mer stöd åt vissa än åt andra i just det där med grupperandet. Inte lätt att öva ens om man inte behöver då. Min utbildning har setts som något negativt. Jamen, tyvärr kan jag inte dra ett streck över att jag har läst en massa beteendevetenskap, det går inte. Och skillnaden från tidigare var att den här gången föreslog man inte från början att jag ska sortera plastdetaljer till att börja med, utan att vi ska nog satsa rejält på ett ställe där du får utnyttja dina resurser.
Huruvida eller ej vi kommer någonvart med en mer kvalificerad arbetsträning eller inte spelar inte så stor roll, det som spelar roll är att något, till slut, tog mig på allvar.
Jag kan inte återgå till ett sådant arbete som jag hade förut. Jag är för infektionskänslig för det första. Jag skulle inte kunna hålla reda på allt för det andra coh för det tredje, jag är generellt helt enkelt för sjuk i perioder för att kunna ha en sådan stor kontakt med allmänheten som jag en gång hade. Men jag har hur mycket utbildning som helst i bagaget och någonstans borde den kunna komma till nytta.
Jag tänker inte gråta blod över om det inte går. Jag har börjat om med att jobba och fått avsluta av alla möjliga och omöjliga anledningar in alles tio gånger nu att en elfte gång, det får liksom räknas in i den allmänna konkursen i så fall. Men jag är så förbaskat less på att vara hemma. Jag är lika less på att ha vistats i sammanhang där utbildning har nedvärderats. Jag har kanske inte ett vidare långt yrkesliv bakom mig men jag har ändå jobbat. Att få höra att det inte räknades, det känns rätt nedvärderande, som om allt det man har åstadkommit med sig liv hitintills bara är färdigt för återvinning på närmaste soptipp.
När jag tvingades sluta jobba första gången, jag var sjukskriven per tvång, det var främst för att jag låg på sjukhus hur jävla sjuk som helst. Det var alldeles i samband med att sjukdomen löpte amok för första gången. Den gången trodde jag, och jag sa det till alla, att jag skulle minsann vara tillbaka på jobbet inom någon månad, två tre på sin höjd. Jag var hemma i ett år den gången. Det skulle bli ett år till senare men det visste jag inte då. Den första tiden hemma, det där första året eller främst de första månaderna var en enorm kris. Jag hade byggt upp allt kring mitt jobb. Utan det, vem var jag då? Det var i den vevan som jag började med orkisar, bara för att ha något att göra som var helt mot vad jag tidigare hade ägnat mig åt. Jag läste och donade, kom till liv, kände att jag levde. Att jag kunde leva också utan det att jag jobbade och att jag faktiskt inte var lika med mitt jobb.
Med tiden växte en annan persona fram. Jag. Jag hade saknat henne länge. Den som varit jag hade varit begravd under allt arbete. Jag vet inte hur det gick till men det var vad som hände.
Man blir inte så sjuk som jag blev utan att man får någon sorts ordning på prioriteringarna i livet. Jobbet hamnade rätt långt ner. Jag gick dit, jag gick hem och så var det med det. Det funkade ett tag. Några månader, sedan var jag sjukskriven igen och väldigt sjuk. Jag tror inte att någon förstod hur sjuk. Hur kunde de veta när jag inte berättade? Det var en pragmatisk släkting som stack hål på bubblan. Hon ligger på sjukhus och ni undrar när hon kan börja jobba igen? Skärp er!
Det var tack och lov vad jag behövde just då.
Men jag kan inte säga att man begåvas med extra visdom när man ligger granne med döden. Min egen pragmatism kom senare, när jag själv förstod att vi hade faktiskt inte att göra med en vanlig förkylning. Det handlade om liv och död om jag inte skötte mig. Jag började sköta mig. Nu har jag en knippe diagnoser i det som har samlats under paraplynamnet PAS. Diagnoser säger rätt lite om saker och ting egentligen. Om man räknar upp allt så säger det att det och det inte funkar, och det är rätt mycket som inte funkar vid det här laget, men det säger inte vad jag skulle beskriva som det som påverkar min vardag mest negativt. Trötthet, en ofantlig trötthet tidvis.
Jag har samlat på mig fler diagnoser sedan jag slutade jobba. Jag är inte extremt angelägen om att börja jobba, men jag gör inte heller det här för att någon säger åt mig att jag måste. Jag är less på att vara hemma, jag har tråkigt. Jag lyckas traggla mig igenom huvudrubrikerna på Asahi Shinbun, en japansk morgontidning utan lexikon nu, så tråkigt har jag haft. Jag känner att jag trots allt har saker att ge men kanske inte så mycket per vecka som förr. De andra rehabställena har klassat det jag har att ge som något negativt, jag har fått höra att jag måste lära mig att vara i grupp. Eum. Jag har jobbat, jag har klarat att jobba. Säg mig den arbetsgrupp som är perfekt och som är fri från problem. Och till slut var det väl någon som motvilligt erkände att man hade väl gett mer stöd åt vissa än åt andra i just det där med grupperandet. Inte lätt att öva ens om man inte behöver då. Min utbildning har setts som något negativt. Jamen, tyvärr kan jag inte dra ett streck över att jag har läst en massa beteendevetenskap, det går inte. Och skillnaden från tidigare var att den här gången föreslog man inte från början att jag ska sortera plastdetaljer till att börja med, utan att vi ska nog satsa rejält på ett ställe där du får utnyttja dina resurser.
Hämnden är ljuv
I höstas pluggade jag lite. Jag läste en kurs på 7,5 hp (för den oinvigde eller den som läste förut, som jag, så har man ställt hela poängsystemet upp och ner. 7,5 är gamla 5 hp).
I varje fall, jag läste en magisterkurs i antropologi på 7,5 hp med Försäkringskassans goda minne.
Jag gjorde det för att jag hade gått på en massa rehab där man hade pratat om alla mina svagheter, bl a det att jag inte skulle fungera i grupp (?). Här satt jag alltså på seminarier med 30 andra studenter och diskuterade The creation of rational thoughts, bl.a., på engelska, en gång i veckan. Jag som inte kunde vara i grupp. Jag som inte hade pluggat sedan 1999 plöjde böcker och artiklar och tänkte att jo, det här går ju riktigt hyfsat. Tentan klarade jag också. Det var inte att klara kursen som var mitt huvudsakliga mål. Det var att bevisa för mig själv och alla jävlar som sa att jag inte kunde att jag fanimej kunde.
Så jag klarade kursen, mådde jävligt bra av att ha klarat den trots att det innebar pendling på nästan tre timmar tur och retur men det fick det vara värt. Så nu pratar man arbetsträning. Och den sortens arbetsträning som jag vill ha. Inget spel för gallerierna utan mer det som jag är utbildad för.
Tack för det.
I varje fall, jag läste en magisterkurs i antropologi på 7,5 hp med Försäkringskassans goda minne.
Jag gjorde det för att jag hade gått på en massa rehab där man hade pratat om alla mina svagheter, bl a det att jag inte skulle fungera i grupp (?). Här satt jag alltså på seminarier med 30 andra studenter och diskuterade The creation of rational thoughts, bl.a., på engelska, en gång i veckan. Jag som inte kunde vara i grupp. Jag som inte hade pluggat sedan 1999 plöjde böcker och artiklar och tänkte att jo, det här går ju riktigt hyfsat. Tentan klarade jag också. Det var inte att klara kursen som var mitt huvudsakliga mål. Det var att bevisa för mig själv och alla jävlar som sa att jag inte kunde att jag fanimej kunde.
Så jag klarade kursen, mådde jävligt bra av att ha klarat den trots att det innebar pendling på nästan tre timmar tur och retur men det fick det vara värt. Så nu pratar man arbetsträning. Och den sortens arbetsträning som jag vill ha. Inget spel för gallerierna utan mer det som jag är utbildad för.
Tack för det.
I ett nötskal
Det här är i ett nötskal, huvudet på spiken, ja, alla såna liknelser man nu kan komma på, till varför jag inte längre deltar i organiserad religion annat än vid ett par tillfällen per år. Jag är född och uppvuxen som katolik, det var också mitt främsta och mest spektakulära tonårsuppror. Alla behöver inte tycka som jag, och den här bloggen ska inte handla om religion, tro är något annat är organiserad religion i mina ögon, och var och en är fria att tro vad de vill. Jag är inte ateist, och så var det med den diskussionen.
När ett nytt gruppboende skulle byggas i området var det den lokala kyrkan som protesterade som värst (bäst?). Och här, ja, vad ska man säga egentligen.
Komplotter, skylla ifrån sig, alla andras fel men inte vårt eget. Inte undra på att liberala katolska falanger skriker högt. Om det fanns någon sådan som jag ville tillhöra skulle jag också skrika, men det vill jag ju inte så så var det med det.
Vatikanen hävdar nu att allt är en komplott riktad mot kyrkan. Inte så mycket att det som är sagt har sagts utan att det var just en komplott.
Tillägg 5 februari
The Globe and Mail skriver välinitierat.
När ett nytt gruppboende skulle byggas i området var det den lokala kyrkan som protesterade som värst (bäst?). Och här, ja, vad ska man säga egentligen.
Komplotter, skylla ifrån sig, alla andras fel men inte vårt eget. Inte undra på att liberala katolska falanger skriker högt. Om det fanns någon sådan som jag ville tillhöra skulle jag också skrika, men det vill jag ju inte så så var det med det.
Vatikanen hävdar nu att allt är en komplott riktad mot kyrkan. Inte så mycket att det som är sagt har sagts utan att det var just en komplott.
Tillägg 5 februari
The Globe and Mail skriver välinitierat.
01 februari, 2009
Kyckling med 40 vitlöksklyftor
Den blir egentligen bäst med färsk vitlök men det finns inte nu. Man kan mildra smaken på vitlöken om den är för skarp genom att förkoka den några minuter i mjölk men det gör aldrig jag.
Man behöver, enligt de flesta recept som jag har tittat på, en emaljerad gryta. Man kan få samma resultat med en vanlig ugnsform och mycket aluminiumfolie runt omkring samt några lufthål i folien för samma resultat.
1 stor kyckling
salt
2 kvistar färsk timjan
2 kvistar färsk rosmarin
2 bladselleristjälkar, helst de längst in i "buketten" med bladen kvar
2 kvistar slätbladig persilja
40 oskalade vitlöksklyftor, helst färsk vitlök. Det är drygt tre hela vitlökar
3 msk olivolja
Nymald svartpeppar
Värm ugnen till 220 grader. Salta kycklingen runt om och inuti. Fyll den med hälften av örtkryddorna och fyra av vitlöksklyftorna. Lägg resten av dem och kryddorna i en emaljerad gryta (eller en av gjutjärn eller en djup ugnsform med aluminiumfolie med några "ånghål"). Vänd kycklingen i olja, lägg i resten av vitlöken, lägg ner kycklingen. Täck grytan med lock och stek i ugnen efter pippins vikt (1 timme + 10 minuter per kilo pippi).
Skumma bort fettet från skyn när den är färdig och servera skyn som sås. Vitlöksklyftorna har förvandlats till ett trevligt "mos" som man kan trycka ut och bre på t ex smörgås.
Man behöver, enligt de flesta recept som jag har tittat på, en emaljerad gryta. Man kan få samma resultat med en vanlig ugnsform och mycket aluminiumfolie runt omkring samt några lufthål i folien för samma resultat.
1 stor kyckling
salt
2 kvistar färsk timjan
2 kvistar färsk rosmarin
2 bladselleristjälkar, helst de längst in i "buketten" med bladen kvar
2 kvistar slätbladig persilja
40 oskalade vitlöksklyftor, helst färsk vitlök. Det är drygt tre hela vitlökar
3 msk olivolja
Nymald svartpeppar
Värm ugnen till 220 grader. Salta kycklingen runt om och inuti. Fyll den med hälften av örtkryddorna och fyra av vitlöksklyftorna. Lägg resten av dem och kryddorna i en emaljerad gryta (eller en av gjutjärn eller en djup ugnsform med aluminiumfolie med några "ånghål"). Vänd kycklingen i olja, lägg i resten av vitlöken, lägg ner kycklingen. Täck grytan med lock och stek i ugnen efter pippins vikt (1 timme + 10 minuter per kilo pippi).
Skumma bort fettet från skyn när den är färdig och servera skyn som sås. Vitlöksklyftorna har förvandlats till ett trevligt "mos" som man kan trycka ut och bre på t ex smörgås.
FYI
I Venezuela är det 26 grader varmt kl. 11 på morgonen, enligt släktingar som ringde för att informera sig om status på blommor katt hus och vädersituation i Sverige.
Vinet är det inte heller något fel på.
Vinet är det inte heller något fel på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
