Det var ju nästan så att allt gick om intet eller skulle skjutas upp när jag började må illa mitt i natten. Vinterkräksjuka?
Det finns två simpla tillstånd som lätt kan bli livshotande hos personer med mb Addison (jag t ex), det är feber och/eller magsjuka. Så nej nej nej nej, det här vill jag INTE ha. Inte för att nån annan vill ha det heller. Vinterkräksjuka vill ingen sjukhusavdelning ha så alla höll andan men det gav sig inom några timmar. Rådgörelse mellan läkare, okej, skicka iväg.
Vet ni hur mycket man samlar på sig under, um, alldeles för många dagar på sjukhus? Böcker, origami papper, dvd:er. Nu hade vi varit så pass förutseende att M hade plockat hem en hel del men det var inte tillräckligt.
I varje fall, framme, inordnad, nu väntar vi. Det värsta med det här att jag i stort sett har utsikt över höghus som ligger nära hemmet. I vanliga fall kan jag gå från sjukhuset och hem. Inte så mycket nu då men i vanliga fall. Gör det än verkligare att tjohopp.
14 december, 2009
Need for Vanity
Jag behöver gå till frissan och få håret tonat.
Jag ser ut som ett penntroll i huvet. Kanske inte mitt största problem men för tusan.
Jag ser ut som ett penntroll i huvet. Kanske inte mitt största problem men för tusan.
13 december, 2009
Om inlagd sill
Jag och min svåger är inte vidare förtjusta i sill (läs inte alls).
I år avgjorde min svåger diskussionen:
Alltså, äta fisk som har legat i blöt!!
Och så var det med det.
I år avgjorde min svåger diskussionen:
Alltså, äta fisk som har legat i blöt!!
Och så var det med det.
11 december, 2009
Ytterligare en rond med socialförsäkring
Jag har lämnat ett gäng kommentarer hos Johan som har skrivit tänkvärt och initierat om de nya reglerna inom sjukförsäkringen. De nya reglerna klubbades i tisdags men med en mängd revisioner som gör allting till ett komplicerat lapptäcke.
Jag har lämnat följande kommentarer såhär långt.
#1
"Att ha en svår sjukdom, potentiellt livshotande, som jag har är osexigt. Det tycker jag själv också. Ändå har det redan från början varit uppenbart att vem det än nu är som den här regeringen representerar i termer av väljare så är det inte mig.
Jag är eller var i varje fall, liberal tills liberalism omtolkades till att inte handla om just liberalism utan mer i linje med att du gör som vi säger. Jag har inte cancer, och jag tycker att det är en aning olyckligt att det har kommit att fokusera så tydligt på just cancer. Det tar visserligen saken till sin yttersta spets men man behöver inte ha eller ha haft cancer för att vara döende eller vara/ha varit dödssjuk. Min egen sjukdom går i skov och jag har i skrivande stund tillbringat nästan två månader på sjukhus för något de inte riktigt vet hur de ska ordna till. När man så nu hastigt bestämde att reglerna skulle revideras eller att just det med svår sjukdom skulle tydliggöras så får jag ändå lov att tycka att det är ett framsteg. Lika mycket som jag tycker att det är positivt att man inte specificerar exakt vilka sjukdomar och skriver in det i lagtext. Jag förringar ingen som har cancer, det är olyckligt bara att man ställer olika diagnosgrupper mot varandra. Vem är mest sjuk/dödssjuk? Du eller du? Ja, du har cancer så du får men du som har svår lupus/SLE du har ju faktiskt inte cancer och därför får du inget. Mina erfarenheter av FK är inte så goda när det gäller det här. Under min sjukdomstid på sex år för en sjukdom som är obotlig, har jag hört det mesta. Även efter långa perioder på sjukhus där intensivvård har ingått har det varit långt ifrån givet att jag är en av dom som ska omfattas av de nya reglerna. Bokstavstrogna till max och skulle det stå cancer i lagstiftningen så skulle det läsas så.
Jag hade turen att få sjukersättning innan allt skars upp och det som hade varit ett gott skydd för den som råkar bli sjuk. Jag omfattas, ska omfattas av övergångsregler även om FK nu menar annorlunda. Svaret på det är att mina läkare nu starkt rekommenderar stadigvarande sjukersättning. Det här var inget jag önskade mig. Ingen önskar sig sjukdom men man ska straffas lite extra för den dåliga smaken att man nu blev sjuk ändå (trots att det är osexigt och smått förbjudet att vara just sjuk).
Men som sagt, du har så rätt i att vem det nu är som Reinfeldt säger sig representera så är det inte sjuka. Det blir ett j-a liv när den fulla effekten av den här reformen blir uppenbar. Än så länge har vidden av det varit uppenbar främst för dem som kommer att utförsäkras."
#2
Jag har just skrivit en bilaga till en ansökan om stadigvarande sjukersättning. Det är en tämligen surrealistisk upplevelse att sammanfatta sitt liv och sina svagheter på papper när man själv gör allt för att bibehålla en känsla av normalitet.
Arbetsförmåga är som sagt ett subjektivt begrepp. När etablerade politiker, eller socialförsäkringsministern, talar om de här försäkringsformerna som om man gör sjuka en tjänst. Det är bra att jobba, alla ska jobba. Man lyssnar inte på hur eller när någon beskriver någon varför eller hur det kan vara totalt omöjligt att arbeta.
Försäkringskassan genomförde ett projekt där man i stort gick igenom samtliga sjukpensionsfall för att se hur och om och i så fall hur många som kunde utredas för att slussas ut på arbetsmarknaden igen. Hur mycket pengar som helst maldes ner i det projektet men man hittade bara en bråkdel av människor att ens utreda för ev. arbetsförmåga. De flesta var, helt enkelt, sjuka. Socialminister Husmark sa aldrig att saken var ett misslyckande utan att ja, det här bevisade ju snarare att människor hade beviljats ersättning på rätt grundvalar. Men nu ska alla jobba.
#3
Myten underhålls också av att man peddlar ut ett budskap om att varannan människa fuskar. Snarare är det fusk som avslöjas en fråga om stora belopp, avsevärda belopp faktiskt, och handlar om mer planerade bedrägerier än något annat.
Allt sammanlänkas till att passa den agenda som nu används till "arbetslinjen" i att alla kan jobba för vaddå, det är ändå bara en myt att folk behöver vara hemma på heltid och belasta stadskassan. Jag kan i övrigt informera samtliga om att man med sjukersättning betalar samma skattesats som övriga.
Allt det här suger verkligen. Nästa år sänks min pensio, inte för att levnadskostnaderna har minskat utan för att SCB har slagit fast att den allmänna och ÖVERGRIPANDE prisutvecklingen har varit negativ. Så medan andra får skattesänkningar får jag mindre att leva på. När man redan lever på tight budget är de 400 kr man får mindre en avsevärd summa.
#4
Jag har två akademiska examina, jag talar fyra språk, jag har bott utomlands. Jag hade i alla väsentliga delar i det människor som aldrig har upplevt mer än vrickade fötter betecknar som ett rikt liv. Tills en marsdag då den solbränna som inte var en solbränna utan ett livshotande tillstånd fick mig att trilla ihop just på jobbet. Jag låg på IVA i sex veckor, var sjukskriven i över ett år, drabbad av ett ovanligt syndrom där man ändå sa att jag hade haft "tur" att det hade debuterat så pass akut.
Under det där året, som jag inte minns mycket av, var min största ambition att återvända till jobbet. Det var vad jag sa till alla också. När det inte blev så upplevde jag en enorm kris. Om jag inte jobbade, vem och vad var jag då?
När man har en svår sjukdom, må så vara psykisk sjukdom eller fysiskt, så skiftas fokus. Det är nödvändigt. Smärtsamt men rakt igenom nödvändigt. Jag kunde inte fortsätta på den tjänst jag hade men det tog mig ett tag att upptäcka det och upptäckten flankerades av flera smärtsamma avåkningar.
Jag blev till slut handläggare "under" min akademiska utbildning men det var en bra arbetsgrupp, en bra chef. Den sociala aspekten av jobb ska inte underskattas men det är inte värt hur mycket som helst. När ajg hade jobbat mina 2 timmar gick jag hem och sov lika länge. I längden var det inte värt det. Och när den myndighet jag jobbade på varslade om uppsägning var jag en av dom som fick gå.
Hur tror ni att det kommer att se ut i framtiden? Om vi har en ökande arbetslöshet, hur och vad ska jag kunna få jobb motsvarande sin utbildning?
Bidragsberoendet så. Jag betalar samma skatt som alla andra och bekostar således min egen sjukersättning. Det här var hur det skulle fungera om man trillar ihop på gatan/får ett psykotiska genombrott/blir så deprimerad att man inte kommer ur sängen. Ja, det är bra att jobba i viss mån men det är inte allena saliggörande. Det var inte det förut, det är inte det nu.
Jag har gått igenom elva (11) olika rehabinsatser, ingen har egentligen tagit någon individuell hänsyn till VEM jag är och VAD jag kan. Så tänka eller inte, vem bryr sig, jag är ju bara sjuk och bidragsberoende och ska jobba!
Innan man delar ut beteckningar som "bidragsberoende", "passiviserande" och alla andra dumheter man nu ägnar sig åt med Husmark och Littorin i täten samtidigt som man försöker fösa undan alla som tycker annorlunda... Vart tog de sjukas egna röst vägen? Det är enkelt för Littorin att stå och orera om saker som han inte har någon reell erfarenhet av.
Jag har lämnat följande kommentarer såhär långt.
#1
"Att ha en svår sjukdom, potentiellt livshotande, som jag har är osexigt. Det tycker jag själv också. Ändå har det redan från början varit uppenbart att vem det än nu är som den här regeringen representerar i termer av väljare så är det inte mig.
Jag är eller var i varje fall, liberal tills liberalism omtolkades till att inte handla om just liberalism utan mer i linje med att du gör som vi säger. Jag har inte cancer, och jag tycker att det är en aning olyckligt att det har kommit att fokusera så tydligt på just cancer. Det tar visserligen saken till sin yttersta spets men man behöver inte ha eller ha haft cancer för att vara döende eller vara/ha varit dödssjuk. Min egen sjukdom går i skov och jag har i skrivande stund tillbringat nästan två månader på sjukhus för något de inte riktigt vet hur de ska ordna till. När man så nu hastigt bestämde att reglerna skulle revideras eller att just det med svår sjukdom skulle tydliggöras så får jag ändå lov att tycka att det är ett framsteg. Lika mycket som jag tycker att det är positivt att man inte specificerar exakt vilka sjukdomar och skriver in det i lagtext. Jag förringar ingen som har cancer, det är olyckligt bara att man ställer olika diagnosgrupper mot varandra. Vem är mest sjuk/dödssjuk? Du eller du? Ja, du har cancer så du får men du som har svår lupus/SLE du har ju faktiskt inte cancer och därför får du inget. Mina erfarenheter av FK är inte så goda när det gäller det här. Under min sjukdomstid på sex år för en sjukdom som är obotlig, har jag hört det mesta. Även efter långa perioder på sjukhus där intensivvård har ingått har det varit långt ifrån givet att jag är en av dom som ska omfattas av de nya reglerna. Bokstavstrogna till max och skulle det stå cancer i lagstiftningen så skulle det läsas så.
Jag hade turen att få sjukersättning innan allt skars upp och det som hade varit ett gott skydd för den som råkar bli sjuk. Jag omfattas, ska omfattas av övergångsregler även om FK nu menar annorlunda. Svaret på det är att mina läkare nu starkt rekommenderar stadigvarande sjukersättning. Det här var inget jag önskade mig. Ingen önskar sig sjukdom men man ska straffas lite extra för den dåliga smaken att man nu blev sjuk ändå (trots att det är osexigt och smått förbjudet att vara just sjuk).
Men som sagt, du har så rätt i att vem det nu är som Reinfeldt säger sig representera så är det inte sjuka. Det blir ett j-a liv när den fulla effekten av den här reformen blir uppenbar. Än så länge har vidden av det varit uppenbar främst för dem som kommer att utförsäkras."
#2
Jag har just skrivit en bilaga till en ansökan om stadigvarande sjukersättning. Det är en tämligen surrealistisk upplevelse att sammanfatta sitt liv och sina svagheter på papper när man själv gör allt för att bibehålla en känsla av normalitet.
Arbetsförmåga är som sagt ett subjektivt begrepp. När etablerade politiker, eller socialförsäkringsministern, talar om de här försäkringsformerna som om man gör sjuka en tjänst. Det är bra att jobba, alla ska jobba. Man lyssnar inte på hur eller när någon beskriver någon varför eller hur det kan vara totalt omöjligt att arbeta.
Försäkringskassan genomförde ett projekt där man i stort gick igenom samtliga sjukpensionsfall för att se hur och om och i så fall hur många som kunde utredas för att slussas ut på arbetsmarknaden igen. Hur mycket pengar som helst maldes ner i det projektet men man hittade bara en bråkdel av människor att ens utreda för ev. arbetsförmåga. De flesta var, helt enkelt, sjuka. Socialminister Husmark sa aldrig att saken var ett misslyckande utan att ja, det här bevisade ju snarare att människor hade beviljats ersättning på rätt grundvalar. Men nu ska alla jobba.
#3
Myten underhålls också av att man peddlar ut ett budskap om att varannan människa fuskar. Snarare är det fusk som avslöjas en fråga om stora belopp, avsevärda belopp faktiskt, och handlar om mer planerade bedrägerier än något annat.
Allt sammanlänkas till att passa den agenda som nu används till "arbetslinjen" i att alla kan jobba för vaddå, det är ändå bara en myt att folk behöver vara hemma på heltid och belasta stadskassan. Jag kan i övrigt informera samtliga om att man med sjukersättning betalar samma skattesats som övriga.
Allt det här suger verkligen. Nästa år sänks min pensio, inte för att levnadskostnaderna har minskat utan för att SCB har slagit fast att den allmänna och ÖVERGRIPANDE prisutvecklingen har varit negativ. Så medan andra får skattesänkningar får jag mindre att leva på. När man redan lever på tight budget är de 400 kr man får mindre en avsevärd summa.
#4
Jag har två akademiska examina, jag talar fyra språk, jag har bott utomlands. Jag hade i alla väsentliga delar i det människor som aldrig har upplevt mer än vrickade fötter betecknar som ett rikt liv. Tills en marsdag då den solbränna som inte var en solbränna utan ett livshotande tillstånd fick mig att trilla ihop just på jobbet. Jag låg på IVA i sex veckor, var sjukskriven i över ett år, drabbad av ett ovanligt syndrom där man ändå sa att jag hade haft "tur" att det hade debuterat så pass akut.
Under det där året, som jag inte minns mycket av, var min största ambition att återvända till jobbet. Det var vad jag sa till alla också. När det inte blev så upplevde jag en enorm kris. Om jag inte jobbade, vem och vad var jag då?
När man har en svår sjukdom, må så vara psykisk sjukdom eller fysiskt, så skiftas fokus. Det är nödvändigt. Smärtsamt men rakt igenom nödvändigt. Jag kunde inte fortsätta på den tjänst jag hade men det tog mig ett tag att upptäcka det och upptäckten flankerades av flera smärtsamma avåkningar.
Jag blev till slut handläggare "under" min akademiska utbildning men det var en bra arbetsgrupp, en bra chef. Den sociala aspekten av jobb ska inte underskattas men det är inte värt hur mycket som helst. När ajg hade jobbat mina 2 timmar gick jag hem och sov lika länge. I längden var det inte värt det. Och när den myndighet jag jobbade på varslade om uppsägning var jag en av dom som fick gå.
Hur tror ni att det kommer att se ut i framtiden? Om vi har en ökande arbetslöshet, hur och vad ska jag kunna få jobb motsvarande sin utbildning?
Bidragsberoendet så. Jag betalar samma skatt som alla andra och bekostar således min egen sjukersättning. Det här var hur det skulle fungera om man trillar ihop på gatan/får ett psykotiska genombrott/blir så deprimerad att man inte kommer ur sängen. Ja, det är bra att jobba i viss mån men det är inte allena saliggörande. Det var inte det förut, det är inte det nu.
Jag har gått igenom elva (11) olika rehabinsatser, ingen har egentligen tagit någon individuell hänsyn till VEM jag är och VAD jag kan. Så tänka eller inte, vem bryr sig, jag är ju bara sjuk och bidragsberoende och ska jobba!
Innan man delar ut beteckningar som "bidragsberoende", "passiviserande" och alla andra dumheter man nu ägnar sig åt med Husmark och Littorin i täten samtidigt som man försöker fösa undan alla som tycker annorlunda... Vart tog de sjukas egna röst vägen? Det är enkelt för Littorin att stå och orera om saker som han inte har någon reell erfarenhet av.
10 december, 2009
En rond till med socialförsäkring
Socialförsäkringsministern verkar inte direkt ha alla maränger i skåpet och skulle jag släppa fram hela känsloregistret här så skulle det urarta i rena rama ursinnesutbrottet, komplett med där ma hoppar jämfota.
Låt oss stanna vid att de knappast kan veta vad de håller på med.
Att det som finns på tidigare riksdagsprotokoll inte längre existerar och att nu, i sista minuten föreslår man revideringar av en helt sanslös lag.
Människor som är på väg att bli utförsäkrade planerar att ta livet av sig (och jag tror inte att de skojar heller). Det är ett trauma i sig att vara sjuk, att dessutom utsättas för all den här oron och stressen gör knappast saken bättre.
Det irriterar mig en aning att det som patientorganisationer och de som nu blir utförsäkrade har sagt sedan i somras först nu får en massa uppmärksamhet från medierna. Det här kunde förutses. Alltsammans kunde förutses.
Dessutom ägnar sig den här regeringen sig åt massiv historierevision. Det är inte alls så att det var under socialdemokratiskt styre som alltihop med sjukskrivningar började gå åt helvete, det var under det senaste borgerliga styret. För egen del förstår jag inte varför andra hela tiden envisas (läs politiker) om att veta vad som är bäst för mig. Klappa mig på huvudet som om jag vore ett barn. Det är klart att jag vill jobba om det gick, om sjukdomen inte löpte fram som en skogsbrand, om det fanns en annan arbetsmarknad, och om en massa saker. Och främst om om helt enkelt inte fanns.
Att jobba är bäst. Det bara är så. Varför? Därför man passiviseras när man inte jobbar. Det är dumt. Någon skrev i en kommentar att så länge som man har ett ben och en arm så kan man jobba med NÅGONTING utan att definiera vad detta någonting skulle vara.
Själv vill jag ha den där stadigvarande sjukersättningen. Det blir inte bättre än så här. Lika bra att inse faktum och gå vidare. Ibland tar det emot att just bära den sanningen, då har jag en väninna som påminner mig om den grova sanningen. Om vikten av att hålla sig pragmatisk snarare än leva bland molnen.
Den som vill läsa något sånär objektiva inlägg om sjukförsäkring kan göra det här. Själv får jag en massa blodtrycksproblem och jag försöker få åka hem så ja, ju mindre jag tänker på det desto bättre.
Låt oss stanna vid att de knappast kan veta vad de håller på med.
Att det som finns på tidigare riksdagsprotokoll inte längre existerar och att nu, i sista minuten föreslår man revideringar av en helt sanslös lag.
Människor som är på väg att bli utförsäkrade planerar att ta livet av sig (och jag tror inte att de skojar heller). Det är ett trauma i sig att vara sjuk, att dessutom utsättas för all den här oron och stressen gör knappast saken bättre.
Det irriterar mig en aning att det som patientorganisationer och de som nu blir utförsäkrade har sagt sedan i somras först nu får en massa uppmärksamhet från medierna. Det här kunde förutses. Alltsammans kunde förutses.
Dessutom ägnar sig den här regeringen sig åt massiv historierevision. Det är inte alls så att det var under socialdemokratiskt styre som alltihop med sjukskrivningar började gå åt helvete, det var under det senaste borgerliga styret. För egen del förstår jag inte varför andra hela tiden envisas (läs politiker) om att veta vad som är bäst för mig. Klappa mig på huvudet som om jag vore ett barn. Det är klart att jag vill jobba om det gick, om sjukdomen inte löpte fram som en skogsbrand, om det fanns en annan arbetsmarknad, och om en massa saker. Och främst om om helt enkelt inte fanns.
Att jobba är bäst. Det bara är så. Varför? Därför man passiviseras när man inte jobbar. Det är dumt. Någon skrev i en kommentar att så länge som man har ett ben och en arm så kan man jobba med NÅGONTING utan att definiera vad detta någonting skulle vara.
Själv vill jag ha den där stadigvarande sjukersättningen. Det blir inte bättre än så här. Lika bra att inse faktum och gå vidare. Ibland tar det emot att just bära den sanningen, då har jag en väninna som påminner mig om den grova sanningen. Om vikten av att hålla sig pragmatisk snarare än leva bland molnen.
Den som vill läsa något sånär objektiva inlägg om sjukförsäkring kan göra det här. Själv får jag en massa blodtrycksproblem och jag försöker få åka hem så ja, ju mindre jag tänker på det desto bättre.
06 december, 2009
Positiva saker
Nu när det har varit lite mycket om sjukdom, sjuk- och socialförsäkring och ett allmänt ursinne över sakernas tillsånt så tänkte jag att det kunde vara dags för en lista över sånt som kan vara trevligt. Utan inbördes rangordning.
- Oolongte
- Lindts Petits Desserts Mousse au Chocolate
- Fina småfåglar
- Solsken
- En annan människas andetag om nätterna
- Hallon och grädde (frusna hallon och sedan tinade är helt okej efter årstiden)
- Vackra fotografier som skänker ögonfröjd
- Leende ögon
05 december, 2009
Mer om sjukförsäkring
Jag bara måste sluta läsa SvD och deras ledarsidor med "artiklar" som de här. Jag får såna blodtryckstoppar att om mitt hopp är att slippa ut härifrån så lär det inte direkt hjälpa till.
Enligt Försäkringskassan så skulle jag, enligt information jag fick när jag beviljades sjukersättning 2008, omfattas av övergångsregler. Det skulle innebära att jag skulle ha rätt till 18 månader till efter april 2010. Nu är det inte längre så säkert, snarare lät man mig förstå att jag eventuellt kanske men inte helt säkert (och ännu mindre nu) riskerade att stå utförsäkrad i april nästa år. Det var en av några faktorer som gjorde att jag till slut fick det uttryckliga rådet från medicinskt och kurator håll att ansöka om stadigvarande sjukersättning. Och jag behövde ärligt talat inte övertalas. Jag är trött på den extra dimensionen av oro, på telefonsamtalen från försäkringskassan som undrar om man nu då inte kan fundera på rehabilitering tillbaka till arbetsmarknaden? Min retoriska fråga blir till vilken arbetsmarknad? Om vi bortser från de konstruerade papperstigrarna. Till en riktigt existerande arbetsmarknad. Som alla som vet nåt om nåt som betyder något i sammanhanget avfärdar som icke-existerande.
Enligt Försäkringskassan så skulle jag, enligt information jag fick när jag beviljades sjukersättning 2008, omfattas av övergångsregler. Det skulle innebära att jag skulle ha rätt till 18 månader till efter april 2010. Nu är det inte längre så säkert, snarare lät man mig förstå att jag eventuellt kanske men inte helt säkert (och ännu mindre nu) riskerade att stå utförsäkrad i april nästa år. Det var en av några faktorer som gjorde att jag till slut fick det uttryckliga rådet från medicinskt och kurator håll att ansöka om stadigvarande sjukersättning. Och jag behövde ärligt talat inte övertalas. Jag är trött på den extra dimensionen av oro, på telefonsamtalen från försäkringskassan som undrar om man nu då inte kan fundera på rehabilitering tillbaka till arbetsmarknaden? Min retoriska fråga blir till vilken arbetsmarknad? Om vi bortser från de konstruerade papperstigrarna. Till en riktigt existerande arbetsmarknad. Som alla som vet nåt om nåt som betyder något i sammanhanget avfärdar som icke-existerande.
Besvärliga nätter
Jag har läst på flera ställen att en del tycker att det finns inget tråkigare än folk som envisas med att berätta vad de drömmer på nätterna men ni får stå ut ett tag. Och drömtydning är det inte. Så mycket fattar också jag att allt man upplever och känner måste få ett utlopp nånstans.
Jag drömmer mardrömmar. I den mån jag drömmer så är det vad jag drömmer. Det vore trevligt om det vore annorlunda ibland men i varje fall. Jag vaknar alltid med en känsla av starkt obehag. Bara då och då vet jag vad jag de facto drömt. Jag skrev till en person att det vore bra jävla enklare om jag drömde om sånt som rent uppenbarligen är eller kan identifieras, när man vaknar, som en dröm. Säg rosa pingviner och ett världshav av cornflakes. Istället är drömmarna så intensivt verklighetsnära att jag kan ha svårt att skilja vad som är och inte åt.
Efter ett tag blir man rädd för att somna. Samtidigt är man utmattad så sover gör man.
Jag drömmer mardrömmar. I den mån jag drömmer så är det vad jag drömmer. Det vore trevligt om det vore annorlunda ibland men i varje fall. Jag vaknar alltid med en känsla av starkt obehag. Bara då och då vet jag vad jag de facto drömt. Jag skrev till en person att det vore bra jävla enklare om jag drömde om sånt som rent uppenbarligen är eller kan identifieras, när man vaknar, som en dröm. Säg rosa pingviner och ett världshav av cornflakes. Istället är drömmarna så intensivt verklighetsnära att jag kan ha svårt att skilja vad som är och inte åt.
Efter ett tag blir man rädd för att somna. Samtidigt är man utmattad så sover gör man.
04 december, 2009
Jobba, för allt i världen, jobba! del II
Det blir en modifiering av lagparagraferna till årsskiftet, men inte för enskilda diagnosgrupper (tack och lov och hur man över huvudtaget skulle få det att funka med att tyvärr, du är dödssjuk men det är nte cancer så tyvärr...).
Se första inlägget här.
Anders Borg, finansministern, har i ett uttalande sagt att han tror att kritiken mot reglerna kommer att lägga sig om reglerna får sätta sig lite.
Ptja, Anders Borg et al., har aldrig haft några regler eller nån sjukdom att behöva oroa sig för. De behöver inte oroa sig för om regler, bra eller dåliga ens ska få en chans att sätta sig innan nästa reform. Under den tiden som jag har varit sjuk har det varit tre rejäla reformer inom sjukförsäkringen. Om man slår ut dem på sex år blir det en vartannat år.
Se första inlägget här.
Anders Borg, finansministern, har i ett uttalande sagt att han tror att kritiken mot reglerna kommer att lägga sig om reglerna får sätta sig lite.
Ptja, Anders Borg et al., har aldrig haft några regler eller nån sjukdom att behöva oroa sig för. De behöver inte oroa sig för om regler, bra eller dåliga ens ska få en chans att sätta sig innan nästa reform. Under den tiden som jag har varit sjuk har det varit tre rejäla reformer inom sjukförsäkringen. Om man slår ut dem på sex år blir det en vartannat år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
